Förra gången som friåret infördes blev det en riktig flopp. Trots detta gör regeringen nu ett nytt försök. Skillnaden är att man nu har döpt om fenomenet till ”alterneringsår”. Ett namn lika tokigt som själva idén.
Friåret var Miljöpartiets paradnummer i början i av 2000-talet och det var en stor seger när man fick med sig Socialdemokraterna först på en försöksverksamhet i tolv kommuner och sedan ett fullskaligt experiment. Sedan såg Alliansregeringen till att bland det första man gjorde avskaffa denna tokighet, som stred mot allt vad jobblinjen heter.
Men inför Miljöpartiets kongress den gångna helgen dammade alltså regeringen av förslaget igen. Detta för att ge Miljöpartiet en liten positivt nyhet att ta med sig in i allt elände. En eftergift som nog inte känns alltför stor för Socialdemokraterna eftersom man direkt begraver frågan i en utredning.
I en debattartikel på DN Debatt skriver dock arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin att tanken med alterneringsåret är att det ska bidra till rörlighet, utveckling och ett längre arbetsliv samtidigt som det ska minska risken för arbetslöshet och ohälsa. Stora och fina ord, men hur gick det egentligen med det förra friåret. Var resultatet verkligen så positivt att det är värt att återuppliva detta förslag?
Friåret infördes först på försök i några kommuner 2002-2004 innan det permanentades 2005. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) gjorde en utvärdering av försöksverksamheten och fann då att de flesta av de positiva effekter som regeringen då hävdade att friåret skulle leda till aldrig infriades.
Tanken bakom det dåvarande friåret var att om någon tog ledigt i tre till tolv månader skulle en arbetslös gå in som vikarie medan den lediga fick en ersättning motsvarande 85 procent av a-kassan. Kvinnor, offentliganställda och äldre var överrepresenterade bland dem som tog ledigt. Någon minskad ohälsa går, enligt IFAU, inte att utläsa av försöket utan sjukfrånvaron låg kvar på samma nivå. Inte heller förlängde deltagarna sitt arbetsliv utan friåret snarare påskyndade människors pensionsbeslut. Och bara en femtedel tog tillfället i akt att vidareutbilda sig under ledigheten. Likaså blev sporren att starta eget minimal.
Det är bara att hålla med Liberalernas vikarierande ekonomisk-politiska talesperson Mathias Sundin när han säger att ”det hela bygger på ett grundläggande feltänk att någon måste ge plats åt någon annan på arbetsmarknaden. Det är inte så en ekonomi fungerar, vi ska ha en växande ekonomi i stället så att fler får plats”.
Så att det bästa som den rödgröna regeringen kan göra är att glömma eventuella nya försöka med ett alterneringsår. Det finns betydligt viktigare arbetsmarknadspolitiska frågor, som att få in fler nyanlända på arbetsmarknaden, att fokusera på.
