Samhällsklimatet i de nordiska länderna är ganska lika. Men en sak skiljer rejält mellan Danmark och Sverige. I vårt södra grannland är feminismen mycket mer politiskt kontroversiell. Särskilt bland manliga politiker.
Text och Foto: Robin Nyman
Det svenska politiska klimatet har under lång tid varit tämligen liberalt. I alla fall i jämförelse med våra nordiska grannländer. Att som svensk högerpolitiker kombinera marknadsliberala värderingar med engagemang för jämställdhet, uppfattas inte nödvändigtvis som motsägelsefullt. Den svenska positionen i kultur- och livsstilsfrågor är kanske mer anmärkningsvärd än vad svensken känner till.
Man behöver nämligen inte resa långt för att uppleva en helt annan. I det danska samhället är exempelvis feminism bland högerpolitiker inte tillnärmelsevis lika vanligt.
Den danska riksdagsledamoten från Venstre, Karen Elleman, deklarerade tidigare att hon inte kallar sig feminist. Istället menade hon jämställdhetspolitiken bör individualiseras och att denna hållning inte går att inta, om man benämner sig själv som feminist. När detta uppmärksammades i media reviderade dock Elleman sin uppfattning och kallar sig sedan en tid feminist. Hon tillträdde hösten 2016 posten som Danmarks jämställdhetsminister och minister för nordiskt samarbete.
Ett annat exempel är Laura Lindahl, riksdagsledamot för Liberal Alliance, med tidigare ansvar för bland annat familje-, barn- och socialpolitik. Lindahl hävdade i en debatt att kvinnor bär på en omsorgsgen och att denna är viktig att ta i beaktning när man diskuterar frågan om föräldraledighet. Uttalandet mötte kritik och Lindahl fick möjlighet att nyansera sitt påstående.
I samhällsdebatten överlag deltar väldigt få manliga feminister. Än mer ovanligt är det med manliga och liberala feminister. En som kallar sig både liberal och feminist är debattören och journalisten Rasmus Brygger. Som stående skribent i tidningarna Information och Extra Bladet samt tidigare förbundsordförande för Liberal Alliances Ungdom, är han välbekant med den liberala och offentliga debatten i Danmark. För något år sedan deklarerade Rasmus att han var feminist. En liberal ungdomspolitiker som kallar sig feminist är lätt att återfinna i Sverige. Detta kan inte sägas om vad Rasmus upplevde. Hans nya position som feminist väckte starka reaktioner hos hans tidigare partikamrater, men även utanför den liberala miljön.
Rasmus anser att frånvaron av feminism i den politiska mitten och till höger har banat väg för det danska debattklimatet kring jämställdhet och migrationsfrågor. Som en av få manliga feminister upplever han ofta missförstånd, fördomar och exotifiering. Ståndpunkten som feminist betraktas som radikal. Något som yttrar sig konkret.
– Jag blir sällan inbjuden till genuina samtal och debatter kring feminism. Att vara feminist betraktas inte som en moderat position, man blir lätt påklistrad marxistiska hållningar. Att vara liberal feminist är ännu knepigare, jag är inte helt hemma i liberala sammanhang eftersom jag är feminist, men jag är heller inte helt hemma i vänsterfeministiska sammanhang, eftersom jag är liberal.
Själv önskar han att feminismen kan sprida sig högerut, så att det ordets utpräglade vänsterladdning kan minska.
– Åsikterna i den feministiska mittfåran är automatiskt vänster här. Utgångspunkten är att en person som jag inte riktigt är en lika bra feminist som resten. Det är synd. Om de [feministerna] vore mindre vänsterbundna kunde de säkert få till en bredare rörelse.
Det är inte bara feministiska hållningar som är osynliga. I värderingsdebatten har renodlat liberala hållningar åsidosatts bland dem borgerliga partierna. Rasmus menar exempelvis att nuvarande regeringspartier har närmat sig Dansk Folkparti. Samtidigt som Venstre och Socialdemokraterne, i likhet med sina svenska motsvarigheter, har förflyttat sig mot mitten i ekonomiska frågor. En position där de stora väljargrupperna också återfinns. Lösningen är enligt honom att stärka den offentliga invandrings- och jämställdhetsdebatten, genom att synliggöra andra lösningar än de som presenteras av riksdagspartierna.
– När det enbart är politiker som syns i den offentliga debatten, får vi en situation där ideologiska och mindre populära åsikter inte hörs. Risken med detta är att väljaropinionen blir ett resultat av tillfälliga politiska projekt. Men även tvärtom – att politiken blir alltför känslig för förändringar i opinionen.
Rent konkret skedde detta när Socialdemokraterne började efterlikna Dansk Folkepartis invandringspolitik, menar Rasmus.
Hur ser de nationalistiska inslagen ut i samhällsdebatten och hos partierna? Finns det några tidsmässiga tendenser eller specifika händelse man bör lägga fokus på, för att förstå förändringar som skett?
– Många borgerliga vill se en uppluckring av de mänskliga rättigheterna för att på så sätt undvika att ta emot flyktingar. Problemet är, att det inte bara rör extrema partier på högerkanten, som är nationalister, utan partier på vänsterkanten också. Specifikt tror jag Muhammedkrisen satte igång denna diskurs i Danmark. Vi såg araber bränna danska flaggor och ett ”vi och dom”-tänkande skapades. Problematiken handlar även om att vår ideologiska debatt har försvunnit och att universalism, som existerar i både liberalismen och socialismen, tar alldeles för lite plats. Detta har skapat utrymme för en nationalkonservatism, som vill göra skillnad på infödda danskar och invandrade, i hög grad blir betraktad som en alldaglig och närmast moderat position, att inta.
Varför tror du att det är så få manliga politiker som kallar sig feminister i Danmark?
– För att feminismen fortfarande ses som något som bara berör kvinnors rättigheter.
Det är fascinerande, det är något speciellt med invandrings- och jämställdhetsdebatten, de går liksom hand i hand. En slags konservatism… eller indikator… på något sätt. Som tur är vi fler och fler som sätter fokus på mäns utmaningar och roll i feminismen. Bland annat genom att uppmärksamma internationella mansdagen.
Vilka reaktioner mötte du när du började kalla dig feminist?
– Det var nästan som att ”komma ut”, faktiskt. Det var många, speciellt från partipolitiken, som reagerade. De flesta menade att jag gått och blivit röd. Men jag mötte även de vanliga fördomarna, du vet; att jag var en toffel eller att det var något jag sa för att kunna ragga. Jag har debatterat en del olika saker, även rätt kontroversiella, som Israel-Palestina konflikten och integration. Jag har faktiskt inte upplevt så kraftiga reaktioner som i debatten om feminism och jämställdhet.
Feminister resonerar ibland i termer av struktur, hur ser du på det?
– Många liberaler jag har mött använder ”social struktur” på skämt, vilket är synd. Som liberal menar jag att det finns problem som staten inte behöver lösa och där lagstiftning inte är mest effektivt. Om man menar att det inte är politikernas uppgift, så är det vårt ansvar, som medborgare, att se till att vi har en vettig kultur och sunda normer. Om jag som individ vill ha frihet, ska jag förhindra förtyckt från staten – men faktiskt även från övriga samhället.
Vilka utmaningar identifierar du som liberal feminist, i dagens Danmark?
– Ja, det är ju normer. Vilka är svåra att peka på, men man kan se resultatet av dem. Jag har exempelvis skrivit om mäns höga självmordsfrekvens. Varför ser det ut så? Det kan finnas många orsaker, men de är knappast biologiska. Samma sak gäller egentligen när det finns förväntningar från samhället om att kvinnor som ska ta hand om barnen. Jag har inget problem med att kvinnor är hemma mer med sina barn, men det ska inte ske vara ett implicit krav från omgivningen.
l Hur ser den feministiska och liberalfeministiska miljön ut i Danmark om fem år?
– Jag tror att vi kommer se en ökning av liberala feminister, dock inte nödvändigtvis i partipolitiken, eftersom det är ett för impopulärt epitet. Något man som politiker inte vill riskera. I Danmark har feminismen blivit väldigt missförstådd. Den tolkas som att vara manshatande eller utpräglat vänster. Den typen av fördomar tar mycket plats i vår offentliga debatt. Så länge den politiska miljön inte skiftar, kommer inte feminism vara något man vill associeras med.
Rasmus jobbmobil ringer oupphörligt och min intervjutid är snart över. Jag är fortfarande något förundrad över det danska debattklimatet och med vilka ögon en feminist som Rasmus blir betraktad. Men det gör mig även väldigt nyfiken på vad nästa steg kommer bli, för oss hemma i Sverige. Hans avslutande svar sammanfattar den syn jag misstänkte fanns om grannlandet i norr.
– Har jag riktig otur blir jag kallad för svensk feminist, det är nämligen något av det värsta man kan vara, speciellt i den borgerliga miljön. o
