Stöveltramp ekar i gränderna. Judar, homosexuella och funktionshindrade ser sig om och undviker att gå ensamma. Almedalen bär en förnimmelse av tyskt 30-tal. Måste vi, i den liberala demokratins namn, acceptera att ha det så här?
Naturligtvis inte. Det är därför vi har lagar om till exempel hets mot folkgrupp och förtal. Det är inte tillåtet att säga eller göra vad som helst i en demokrati, det finns alltid en gräns att förhålla sig till. Var gränsen går är en politisk fråga.
Nordiska motståndsrörelsen (NMR) utgör enligt Säpo Sveriges farligaste nazistiska organisation. Dess medlemmar är dömda för flera grova våldsbrott med politiska förtecken. Trots det betraktas de i Sverige som fullt legitima, så länge de inte begår brott.
Det är därför de beviljas demonstrationstillstånd på platser de själva noggrant val. Synsättet är att de har en demokratisk rätt att vistas vid RFSL och vid synagogor, men om de begår brott ska brotten beivras.
När NMR:s medlemmar marscherar i Finland begår de däremot ett brott redan genom att ha anslutit sig till organisationen. Innebär det att Finland saknar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och organisationsfrihet?
Naturligtvis inte. Faktum är att länder som Finland och Tyskland, med direkt erfarenhet av nazismens förtryck, här är föredömen. I Tyskland kan regeringen fatta beslut om att förbjuda en rasistisk organisation. För att förbjuda ett rasistiskt parti krävs ett godkännande av konstitutionsdomstolen. Sedan andra världskrigets slut har enbart två partier förbjudits, vilket tyder på att bestämmelserna inte missbrukas. I Finland kan nazistiska organisationer förbjudas genom föreningslagen, genom att åklagaren eller polisstyrelsen väcker talan om upplösning i tingsrätt. Finska NRM förbjöds på detta sätt år 2017.
Att förbjuda organiserad -nazism är därmed inte främmande i en rättsstat, tvärtom. På 70-talet skrev Sverige under FN:s rasdiskrimineringskonvention. Genom konventionen har Sverige förbundit sig att förbjuda nazistiska organisationer och göra det straffbart att delta i dem (art. 4.b).
Även i Regeringsformen vinner ett förbud mot organiserad nazism stöd. Av 24 § följer att föreningsfriheten får begränsas vad gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung eller hudfärg.
Nazistisk organisering har dessutom tidigare varit förbjudet i Sverige genom 1940 års partiförbudslag (upphävd 1944). Vid översynen av de medborgerliga fri- och rättigheterna på 70-talet valde lagstiftaren att inte återinföra förbudet – trots att Sverige alltså nyligen hade signerat rasdiskrimineringskonventionen och förbundit sig att göra just det (vidare läsning; SOU 1975:75).
Att nazistisk organisering idag är lagligt är alltså ett aktivt val från lagstiftarens sida.
Frågan om att förbjuda organiserad nazism bemöts ofta av påstående om att det är farligt att öppna Pandoras ask, att om vi förbjuder nazism idag kan andra ideologier förbjudas imorgon. Detta påstående är grundlöst.
Det är farligt att jämt och ständigt blanda bort korten genom att börja prata om annan extremism så fort nazism nämns. Det finns inga andra sammanslutningar som bygger sin gemenskap på rasförföljelse. Om Sverige en dag blir en fasciststat kommer vi att ha större problem än att vår grundlag öppnar upp för att förbjuda nazistisk organisering.
En människas frihet får aldrig inkräkta på någon annans. NMR:s organisationsfrihet kränker vår andras frihet att röra oss fritt, vara trygga och ytterst vår rätt till liv. Syftet med NMR:s organisering är nämligen att samarbeta för att utrota andra människor, och de gör sig skyldiga till missbruk av rättigheter när de hänvisar till sina egna rättigheter för att kränka andras. När målet med en organisering och användande av yttrandefriheten är att kränka andra människors rättigheter så är det ingen skyddsvärd verksamhet.
Det går inte heller att, som polisen gör idag, betrakta nazism som en serie ordningsstörningar. Det kanske grövsta brottet NMR begick i Almedalen var att genom sin blotta närvaro kränka andras medborgerliga rättigheter.
För vems frihet värnades egentligen i Almedalen? Var det RFSL:s frihet när de fick ställa in sina evenemang? Var det Vänskapsförbundet Sverige-Israels frihet när deras flaggor revs ner och medlemmar misshandlades?
Var alla andra i Visby fria att organisera och yttra sig när de riskerar sin personliga säkerhet?
Att förbjuda nazistisk organisering innebär inte att nazismen upphör att existera. Däremot kommer ett förbud att slå sönder deras uppbyggnad och rasera deras grund.
Arbetet med straffansvar mot rasistiska symboler, terrorlagstiftning, hets mot folkgrupp och annat måste dock givetvis också fortsätta och är direkt nödvändigt. Sverige gick relativt förskonat ur andra världskriget, men det innebär inte att vi har råd att nonchalera det hot nazismen utgör mot vårt sätt att leva.
Det är dags att ta det på allvar. Det räcker nu.
Hanna Håkansson
Jurist, Malmö
