Ett eventuellt förbud mot Shein och Temu i all ära, men det är inte klädföretagen i sig som ger upphov till trender – de bara förstärker dem. De arbetar hårt för att plocka upp minst möjliga tecken på att något är på väg att bli inne och sen skickar de ut en signal som är tio gånger starkare i sin reklam. Men hur vi konsumenter än gärna vill skylla ifrån oss, så är vi extremt medskyldiga i alla trender.
Det är knappast heller klädföretagen som kan beskyllas för de trender som liksom fastnar och blir till beständiga mönster. Ta det här att särskilt mellanchefer och IT-konsulter älskar att klä sig i ljusblå skjortor och kaki-färgade byxor? Numera är det ju raka motsatsen till en trend, det mönstret har snart överlevt en hel generation av medelålders män i ”företagsvärlden”.
Det är nu en signal i sig självt. Vill du signalera till exempel att en scen i en film utspelar sig i den här miljön, räcker det att klä upp ett par statister i den här ”uniformen” och många tittare kommer direkt att undermedvetet placera scenen i precis rätt sammanhang.
Det kan gå ”mikrotrender” inom en sådan här beständig grupp. Ett år är det okej med rosa skjortor. Något år blir den blå färgen mörkare istället.
Jo, jag äger faktiskt en omgång kläder som passar in i det här mönstret, fast jag inte själv gör det. Jag undviker också att bära den kombinationen samtidigt. (Vilket, ska jag erkänna, underlättas av att byxknappen i de kakifärgade byxorna sprätte i väg över rummet för ett par år sedan och väntar på att bli isydd igen…)
Ska sanningen fram så utlöstes den här tankegången egentligen av ett helt annat klädesplagg. Jag fyllde nyligen på förrådet av kalsonger – men att öppna ett kåseri med att prata om färgen på mina onämnbara hade kanske varit lite väl ekivokt för institutionen Baktanken?
Det var alls inte planerat. Jag passade på när en av de stora kedjorna hade en av sina väldigt frekvent återkommande rabatt-kampanjer. Och ett par av kalsongerna jag tog från hyllan råkade helt enkelt vara svarta.
Jag vet att jag haft svarta kalsonger förr, men hur det nu varit – om de varit frånvarande bland underklädernas innefärger eller bara jag inte använt några på flera år – så kändes det plötsligt helt fel.
Inte kan väl ett par underbyxor vara svarta?, tänkte jag där jag stod med dem i det bleka morgonljuset i december.
Ja, vid den här tiden på året är det ju inte bara morgonljuset som kan framstå som ganska blekt, och det svarta bomullstyget utgjorde en skoningslös kontrast till vinterkroppens anpassning till en snön-dominerad färgskala.
Underkläder har liksom en lite egen bedömningsmall. Svarta strumpor är givet, i många sammanhang. Svart kostym, svarta skor. De är sobra plagg som har sin väl inrutade plats i de sociala mönstren. Men efter ett par års frånvaro i byrålådan blev mina associationer till svarta kalsonger helt annorlunda. Jag började plötsligt känna mig som jag var på väg till en skum nattklubb i Hamburg, än in till jobbet.
Vi ser alla hur ”utanpåkläderna” varierar i färgtoner år efter år, men underkläderna har sin egen färglära där vissa val kan vara mer laddade än andra. Och jag inser också att, som man, är detta bara en liten vadvik i vad som är en hel ocean för kvinnor. Det är ju inte för inte som det finns flera konkurrerande kedjor uteslutande inriktade på underkläder för kvinnor.
Sapient
