Häromdagen löd en rubrik i lunchekot ”miljardregn till landets kommuner”. Vad det handlade om var det påslag på ett par miljarder totalt till landets sammanlagt 290 kommuner och 21 regioner, som den blå-röda oppositionen lyckats övertrumfa januariöverenskommelsens samarbetspartier om i riksdagen. För en mindre högskattekommun i Norrlands inland kanske det handlar om ett par enstaka miljoner.
En droppe i havet i det avgrundsdjupa underskottshål som dessa kommuner sjunker allt djupare ned i. Ingen partikonstellation i riksdagen är i närheten av det faktiska belopp som krävs för att de allt tyngre krav på likvärdig skola, vård och omsorg, som landets kommuner förväntas kunna erbjuda sina medborgare, ska vara rimligt finansierade.
I höstas orkade ju inte ens alla partier inom januariöverenskommelsen med det första steget att långsamt börja komma ikapp den dramatiska eftersläpningen i hur staten ersätter landets kommuner. I detta ligger ju också en smärre omfördelning kommunerna emellan av de alltmer ojämlika resurser landets kommuner råder över.
I höstas skrek de kommuner, vars invånare har den lägsta kommunalskatten, allra högst om hur hemskt det var att de skulle brandskattas på det som produceras hos dem. Att det som produceras inom gruv-, skogs- och vattenkraftsnäringarna skulle få stanna där det produceras, finner man i landets storstadsområden däremot helt absurt. Då plötsligt handlar det om hela landets gemensamma egendom.
Inte sällan rabblar kommunpolitiker i lågskattekommunerna mantrat om att ”välskötta kommuner” straffas genom det kommunala utjämningssystemet. Men, handen på hjärtat vad är produktionsbidraget till landets samlade ekonomi från sovstadskommuner som Vellinge, Täby och Lidingö? Den rekordlåga kommunalskatten i dessa kommuner bygger ju på att höginkomsttagare som tjänar sina inkomster någon annanstans väljer att bosätta sig i förortskommuner, som bygger på att dra till sig de rika och stänga de fattiga ute.
Vad är det annars som förenar de ”välskötta kommunerna” förutom den låga kommunalskatten? Ja, i Vellinge, Täby och Lidingö att de överlåter på kommuner med högre skatt att ta hand om flyktingar och ensamkommande. Man har ju bara bostäder de besuttna har råd med. Och tiggande EU-medborgare är ju ett rött skynke i kommuner, där invånarna annars blir alltför påtagligt påminda om att de lever på en alldeles för stor andel av världens resurser.
Nej, vi som lever i Norrlands inland har i långa tider sett hur våra naturrikedomar utvinns och levereras till landets centrala delar. Hur finansierades alla väldiga palats i sten från slutet av 1800- och början av 1900-talet i Stockholms, Göteborgs och Malmös innerstäder om inte av malmen, skogen och vattenkraften. Vem har sett ett bankpalats i sten i Norrlands inland? Och här tar vi emot en oproportionerligt stor andel av flyktingar och ensamkommande. De är ju mindre välkomna i ”välskötta kommuner”. Och var i Norrlands inland inför man förbud mot tiggare? Det gör man bara i ”välskötta kommuner”.
Lennart Rohdin, Ljusdal, är ledamot av länsförbundets styrelse i Gävleborgs län. Han var riksdagsledamot 1993-98 och statssekreterare för flyktingfrågor i den dåvarande Bildt-regeringen 1991-93.
