Just nu betalar regeringen – eller främst Socialdemokraterna – priset för ett strategival. Genom att gå fram som enskilt parti med en önskelista inför förhandlingar så visste Löfven att han inte skulle kunna uppfylla sina vallöften. Han gick till val på förhandlingsutspel och inte på ett regeringsprogram. Det var risken han tog för att slippa bråka internt om regeringsalternativ inför öppen ridå före valet och en förhoppning att bräcka upp alliansen.
I rask takt har Socialdemokraternas vallöften dött som orcher i solsken i budgetförhandlingarna grådaskiga ljus. Två vallöften (rot och bensinskatt) eller möjligen tre (om vi också räknar överskottsmålet) under loppet av en vecka. Det blir lite mycket ovanpå en utrikeskris där man kommit på kant med både Israel och arabländerna samtidigt.
En koalitionsregering bygger på förhandlingar. Om man inte förhandlat innan valet utan varje parti har sin önskelista med förhandlingsbud så måste någon svika sina väljare. Det är jobbigt nog för ett mindre parti som ingen trodde skulle inneha statsministerposten.
Miljöpartiet har tvingats backa från många hjärtefrågor – nu senast från sitt mest synliga (i alla fall mest illustrerade) vallöfte att lägga ner Vattenfalls tyska brunkolbrytning. Det svider säkert illa för många miljöpartister, men det var tydligt för en utomstående att Löfven inte skulle tillåta en kapitalförstöring i Vattenfall större än Nuon. Och till skillnad från Nuon inte på grund av affärsmässigt risktagande utan en säker förlust genomdriven på politiskt initiativ.
Men är svekdiskussionen jobbig för Romson och Fridolin är den värre för Löfven. Hans väljare röstade på en statsminister från ett, åtminstone i fornstora dagar, statsbärande parti. Samtidigt var det en kalkylerad risk.
Kanske lyckas Löfven just nu hantera de vallöften som han måste kompromissa bort en gång för alla denna mandatperiod och på så sätt dra av plåstret snabbt så att vi hinner glömma obehaget. Om det däremot ska ske vid varje budgetförhandling var det en strategi som i och för sig ledde till regeringsmakten – men rimligen bara en mandatperiod.
Paula Röttorp är advokat, liberal debattör och vice ordförande i Silc.
