DEBATT I en krönika i Tidningen NU skriver Olle Wästberg att alliansen nu slutligen är död, men ger tyvärr inte svar på vad som kommer efter den.
Alliansen har problem. Det kan inte ha undgått något partiaktiv liberal, runt om i vårt avlånga land. Kritiken av den andre är lika stor såväl på den moderata och kristdemokratiska sidan, liksom den är på den liberala och centerpartistiska.
Inte sällan ropas att de andra har ”svikit” det borgerliga projektet, oavsett om det handlar om att prata med SD eller om att hålla stånd mot dem.
Hursomhelst kan det inte undgå de flesta liberaler att också ställa sig den naturliga följdfrågan: Om alliansen skulle kollapsa, vilka rimliga alternativ finns till den? I denna intressanta frågeställning uppenbarar sig några alternativ.
En del förordar att Liberalerna ska verka som en ”egen kraft” i syfte att stärka sin egen profil. Undertecknad har dock svårt att se vad som skiljer denna ”egna kraft” från den egna roll vi spelat i det borgerliga samarbete vi just nu ingår i.
Det är syrligt att ibland inse att man inte lyckas fånga väljarnas sympatier. Speciellt när det som i Liberalernas fall handlar om ett och ett halvt decennium utan reella framgångar. Men att skylla detta på att den liberala profilen suddats ut eller drunknat i den moderata, ”mörkblå” högern – det är inte särskilt trovärdigt.
Med handen på hjärtat var det väl ändå så att det reinfeldtska moderata partiet från 2006 bättre lyckades fånga den folkligt förankrade liberalismen, än vad vi själva lyckades göra? Att moderaterna i många fall var både tydligare liberaler och hade en mer konkret plan för att reformera Sverige i liberal riktning?
Det var inte vi som blev irrelevanta, det var socialliberalismen som gjordes relevant av våra inom-borgerliga konkurrenter.
Det finns också de som menar att framtiden ligger i en numera så fashionabelt kallad ”Macronsk” lösning. Denna lösning handlar kortfattat om att Liberalerna bör överge borgerligheten och söka sig vänsterut, mot socialdemokratin, för en ny samarbetspartner.
Hur denna lösning kan kallas för ”Macronsk” är i sig en självmotsägelse. Som bekant var ju nämligen Macrons allra första steg mot presidentskapet i Frankrike att lämna det gamla, murkna och maktkorrumperade Socialistpartiet. Därefter har har grundat sin nya liberala mittenrörelse som gett liberaler nytt hopp om en ljusare framtid.
Med andra ord är denna (o)macronska lösning inget annat än ett liberalt sanktionerande av fortsatt socialdemokratisk hegemoni över svensk politik. Är det den rollen vi vill spela?
Nej, alternativen till den numera ”kollapsade” alliansen ser inte ljusa ut. Väljer vi att för en stund glömma det partipolitiska taktiserandet och i stället fokusera på sakpolitiken, blir det desto klarare. För trots SD-bråk och den pågående Hanif-Baliseringen av borgerligheten, finns de stora visionära dragen klara hos borgerligheten. Det är där vi hittar den liberala övertygelsen och de liberala reformerna.
Moderaterna och Kristdemokraterna må vara mer benägna att ta till onödiga symbolfrågor med konservativ prägel, men det huvudsakliga innehållet i den gemensamma borgerliga linjen är fortfarande frihetligt och liberalt.
Kanske måste alliansen dö, för att sedan återuppstå. Kanske måste vi låta de nya positionerna och den nya verkligheten sjunka in för ögonblicket, för att sedan återkomma med full kraft.
Tills dessa kan jag bara säga: Alliansen är död. Leve alliansen!
Carl-Vincent Reimers
Malmö
