Om det är något ord som använts mer flitigt än andra den senaste tiden, så är det ”ansvarstagande”. Alliansens partiledare använde det – eller närmare bestämt bristen på – som ett starkt argument för att deklarera att de skulle väcka misstroendeförklaring mot tre ministrar. Statsminister Stefan Löfven använde senare samma ord när han reagerade på Alliansens utspel genom att annonsera en regeringsombildning. Peter Hultqvist har snuddat vid det, i sitt försvar för att sitta kvar som försvarsminister ”under en orolig tid”.
Antalet politiska reportrar, ledarskribenter och kommentatorer som använt ordet gränsar till fullskaligt missbruk.Naturligtvis är ansvarstagande viktigt. Det är ett centralt inslag i en förvaltningskultur i ett civiliserat land. Utan det är värden som rättssäkerhet och förutsägbarhet hotade. Men det är med det som med ödmjukhet – om du måste berätta att du tar ansvar för något, så gör du förmodligen inte det.
Synen på ansvarstagande har sannerligen ändrats i svensk politik. Många nämner avskaffandet av ämbetsmannaansvaret som en milstolpe i denna process, men det ska nog inte överdrivas. Dels försvann inte ansvaret för rena missgrepp och dels hade det strikta ansvaret redan tunnats ut genom tidigare förändringar. Ett av de bärande argumenten för att också formellt upphäva lagen var att den snarare riskerade att leda till att enskilda tjänstemän pekades ut som syndabockar för fel som snarare låg i bristfälliga lagar eller andra systemfel.
Det förutsattes då att ansvarsutkrävande istället borde ske högre upp i tjänstemannahierarkin – och rent av på den politiska nivån. Det gjordes också, i en del fall. När Sten Wickbom suttit ungefär fyra år på posten som justitieminister, inträffade Stig Berglings rymning under en permission. Wickbom drog slutsatsen att han borde ta ansvar genom att avgå.
Men de flesta exempel på avgångar av så väl ministrar, generaldirektörer och andra befattningshavare som gör sig påminda handlar om personliga tillkortakommanden och framför allt om skatteaffärer. De ministrar som utan omsvep lämnade den första alliansregeringen, hade alla gjort sådana saker som riktade misstro mot deras personliga vandel. Att misstroende riktas mot tre statsråd, inledningsvis, för missgrepp i deras tjänsteutövning är unikt.
Det är viktigt att notera att ansvarsutkrävande kan bestå i olika saker. Att låta en ansvarig person avgå– generaldirektör, statssekreterare eller andra centrala tjänstemän såväl som politiker – är ett sätt att utkräva ansvar, när ett personligt ansvar föreligger. Det gör det här, i och med regeringens senfärdiga handlande.
Men det föreligger också ett annat ansvar, ansvaret för att vidta sådana åtgärder att nya missgrepp av det slag som Transportstyrelsens förre GD välsignade, inte sker. Det ansvaret måste också utkrävas.
