Bevistandes SOM-institutets årliga seminarium, om än i digital form, slog mig en tanke. Vet ledande svenska politiker ens hur politik fungerar? Ibland är det mycket tveksamt.
Upprinnelsen till denna tanke var förstås att det ibland är väldigt påtagligt att partierna och deras väljare står väldigt långt ifrån varandra i en hel del frågor. Och det är klart, det är inte alltid givet att det är partierna som ska ändra sig.
Många gånger är ju väljarna också ganska tydliga med att de respekterar en fast övertygelse hos ett parti, även om de inte delar den. Det är först när det finns andra partier som ligger mycket nära det första partiet i viktiga sakfrågor, som de får för sig att byta.
Sen är det ju det faktum att det, åtminstone numera, väldigt ofta finns minst ett parti som står så nära. Och ofta mer än ett.
Då krymper förstås marginalen för varje enskilt parti att ”ta ledartröjan” i en viss fråga och hoppas att väljarna så småningom, om än kanske motvilligt till en början, kommer efter.
Fast det finns också en del tecken på raka motsatsen. Att partierna ibland liksom radikaliseras, när deras väljare inte instämmer med en viss åsikt. Och det är det som får mig att undra lite. Alla partier är medvetna om att väljarna väljer, väl?
Tumregeln har ju förvisso alltid varit att det är mycket lättare att ta sig in i den svenska riksdagen än att åka ur den – i alla fall permanent. Men det kan ju ändras precis när som helst.
Faktum är att redan detta nog borde ha varit en varningssignal, men en som i stort sett ignorerats helt. På 1990-talet röstade väljarna in 3 nya partier – varav ett i och för sig snart nog imploderade i ett mörkt moln av inkompetens och interna strider, Ny Demokrati. Men både Kristdemokraterna och Miljöpartiet blev till slut kvar.
Och sen kom Sverigedemokraterna nästan 20 år senare.
Riksdagsmandaten har ju inte blivit fler, så resultatet är förstås att alla partier har blivit mindre på kuppen. Vissa har blivit mer mindre än andra, men egentligen är det bara SD som aldrig blivit mindre eftersom de hittills alltid blivit flera…
Tänkte ingen partistrateg tanken redan då, i mitten på 90-talet, att denna ökade trängsel kanske beror på att väljarna tyckte sig sakna alternativ både här och där på den politiska skalan, eftersom de ville ha fler partier att rösta på?
Inget parti klarar ju av att ignorera sina potentiella väljares djupt hållna åsikter hur länge som helst. Då slutar ju de potentiella väljarna att vara vare sig det ena eller det andra och till slut återstår bara för partisekreteraren att släcka ljuset och gå till Arbetsförmedlingen.
Just nu ser det lite prekärt ut, för ganska exakt hälften av riksdagens partier. Ett stalltips för den som vill klamra sig kvar på Helgeandsholmen är att utgå från att det inte är de drygt sju miljonerna väljare som har fel, allihop på en gång. Finns det inte så där bortåt en halv miljon av dem som partiet kan hålla med – och få att hålla med partiet – så är det tämligen kört.
Sapient
