REPLIK. Att förhindra föroreningar av PFAS är en absolut nödvändighet skriver Henrik Edin vid den statligt finansierade lobbyorganisationen ChemSec. IKEM håller med, men återigen måste vi nyansera debatten som än en gång begränsas till ett sugrörs bredd. Om Edin vill skapa en bredare förståelse för PFAS-frågan är det beklagligt att han utelämnar viktiga fakta.
Låt oss fylla i; PFAS är inte ett ämne, utan en produktgrupp som inkluderar allt från gaser till plastliknande material. Gemensamt är att de är mycket svårnedbrytbara, men där upphör också likheterna. Även om många är skadliga är andra, framför allt plastliknande PFAS, helt ofarliga. Användningsområden för PFAS sträcker sig från impregneringsmedel till läkemedelstillverkning. I Sverige finns inga producenter av PFAS, däremot många användare. I kemi- och läkemedelsproduktion är användningsområdena betydligt mer svårersättliga än tandtråd och regnkläder, eftersom de i flera fall är en förutsättning för anläggningens produktions- och processäkerhet.
I läkemedels- och kemiindustrin används PFAS-material i form av packningar, slangar, membran och filter. Detta är plastliknande och helt ofarliga material. På samma sätt används PFAS även i litium-jonbatterier, vätgasproduktion, elektronik och kärnkraftverk. Att hitta fullgoda alternativ som inte kompromissar med säkerhet är mångåriga projekt där övergångstiderna som Edin refererar till knappt räcker till projektplaneringsfasen.
Att göra ekonomiska avvägningar är svårt, och kanske är det därför Henrik gör en tankevurpa när han jämför den ekonomiska avkastningen för en handfull primärproducenter av PFAS-ämnen med de samhällsekonomiska kostnaderna. Det han tappar i jämförelsen mellan äpplen och päron är den samhällsekonomiska vinsten som PFAS-användning bidrar till i form av tillgång till exempelvis läkemedel, vacciner och vattenreningskemikalier. Begränsningsförslaget mot PFAS innebär dessvärre ett totalstopp för både tillverkning av läkemedel och försvarsmateriel i Europa. Det hjälper föga att läkemedelssubstanser är undantagna när startmaterialen som de tillverkas från och den utrustning som de tillverkas i inte är det. Den samhällsekonomiska kostnaden för det bortfallet kan inte överskattas.
Kemikalier används för att de fyller en funktion. Kemikalier kan vara både livsviktiga och livsfarliga samtidigt. IKEM är oroade över att den svenska kemikaliepolitiken helt saknar den bredd och det djup som behövs, och att så få förstår vilka konsekvenser den får för välfärd, klimatomställning och beredskap. Med krig inpå knuten, en galopperande klimatkris och skyhöga elpriser måste regeringen ta ansvar för att begränsningsförslaget för PFAS inte blir en dolkstöt mot samhällsviktiga funktioner och grön omställning, utan en välavvägd och välbehövd reglering.
Men då måste klimatminister Romina Pourmokhtari orka hålla två tankar i huvudet samtidigt, och den statliga miljölobbyn ChemSec sluta blanda ihop korten.
Kristina Neimert Carne
Kemikalieexpert, IKEM – Innovations- och kemiindustrierna
