Liberalerna styr arbetsmarknadspolitiken med bland andra eminenta statsråd och statssekreterare som gör vad de kan för att fler ska komma in på arbetsmarknaden och åtnjuta den frihet ett jobb ger. Sedan partiet fick nycklarna till arbetsmarknadsdepartementet har en del förslag presenterats. Dock är många av förslagen att likna vid en ”traditionell” arbetsmarknadspolitik som skulle kunna hänföras till vilken regering som helst, blå eller röd. Det är enligt boken, regeringen ska göra saker och parera konjunkturer. Satsningar på sommarjobb, nya sfi-kurser och yrkeskurser på grundläggande nivå, en ny utbildningsform för vuxna startar i hela landet, 2 000 fler yrkesutbildningsplatser är några traditionella satsningar. Därutöver är många utredningar på gång.
Enlig min uppfattning kommer inget av det som beslutats eller utreds att vara en kioskvältare som går till historien som en liberal arbetsmarknadspolitik, i likhet med arvet efter Birgit Friggebo som bostadsminister gav upphov till ”Friggeboden”.
Jag menar att partiet borde ta tillfället i akt att modigt, offensivt och grundligt reformera arbetsmarknadspolitiken. Något som någon regering någon gång behöver ta itu med, men ingen har vågat. Därför är det bra om Liberalerna gör det. Då får vi en liberal arbetsmarknadspolitik som möter dagens och framtidens arbetsmarknadsproblem där individens och näringslivets behov tillvaratas.
Enligt min uppfattning finns det tre perspektiv eller reformvägar när det gäller arbetsmarknad i Sverige. Företagarnas perspektiv, individens perspektiv och det offentligas perspektiv.
Företagarnas största problem när det gäller att anställa förutom rätt kompetens är arbetsgivaravgiften (1970 var den skatten 11,65 procent idag är den 31,42 procent). Jag förstår att det är svårt att göra det direkt, med tanke på hur många miljarder den förser statskassan med, men arbetsgivaravgiften består av sju delavgifter varav ”allmänna löneavgiften” är den största delen som inte är kopplad till socialförsäkringssystemet eller ålderspensionen utan egentligen är en helt vanlig skatt. Sänk den! Om inte direkt, ha en plan som visar ambition över tid. Marginaleffekterna för en sådan sänkning kan leda till tusentals jobb.
Individens största problem när det gäller att hitta jobb är avsaknad av kompetens och erfarenheter. Idag kan en person, oavsett bakgrund, få ett jobb om hen har utbildning och tidigare arbetslivserfarenhet. Men vi har många individer som saknar utbildning och erfarenhet. Ålägg varje individ ett paket av åtgärder som följer en tills hen har fått jobb. Åtgärdsprogrammet ska ha tydliga uppföljningsmetoder och varje moment ska kopplas till tid och resurser. Vilka som utför åtgärderna är mindre viktigt än att varje åtgärd följs upp av beställaren, dvs staten.
Det offentliga, eller främst kommunernas, största problem är ansvarsfördelningen mellan kommunernas arbetsmarknadspolitik och statens/Arbetsförmedlingen. Den förra regeringen lyckades inte tydliggöra ansvaret. Det är dags att gå till handling. Efter tjugo års erfarenhet som politiker på arbetsmarknadsområdet ser jag flera framkomliga vägar, främst att staten tar helhetsansvar för arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken inklusive delar av socialpolitiken, det vill säga. försörjningsstödet. Regeringen måste se över de system som idag hanterar olika stöd. En och samma individ eller familj kan nu ha bidrag/stöd/försäkring från Arbetslöshetskassan, Försäkringskassan och/eller försörjningsstöd från sin kommun.
Tidigare gavs försörjningsstöd främst för socialt utslagna. Nu går huvuddelen av försörjningsstödet till personer som är arbetslösa eller som är utförsäkrade från Försäkringskassan. Det ger kommunerna mycket stora kostnader och de har ökat successivt de senaste åren. Därför måste hela stödsystemet förnyas och anpassas till dagens situation. En instans som betalar ut alla former av stöd till individer beroende på behov och beslut blir tydligt och hanterbart. Dessutom minskar det riskerna för att kriminella utnyttjar välfärdens resurser.
För övrigt anser jag att a-kassan ska bli obligatorisk. Driv det!
Mohamad Hassan
Tidigare kommunalråd, Uppsala
