Vid partirådets vägval i mars 2021 angavs att L borde samtala med alla partier (alltså också med SD) i frågor där vi tänker lika, dock utan att ge avkall på centrala liberala värderingar. Några tankar kring ett nytt januariavtal med S fanns inte på tapeten. Siktet var inställt på att L efter 2022 års val skulle ingå i en borgerlig regering med M och Kd. Två tredjedelar av partirådets medlemmar stödde denna inriktning, medan en tredjedel röstade emot. Inget försök gjordes att jämka samman medlemmarnas motstridiga uppfattningar, vilket fick till följd att partiet splittrades.
Splittringen fick ny näring genom partistyrelsens beslut att delta i förhandlingar med SD om en överenskommelse som underlag för en ny regering bestående av M, KD och L men utan SD.
I våras övertog Johan Pehrson ansvaret som partiledare. På ett nästan mirakulöst sätt förmådde han genom sin starka personlighet att vända partiets envisa kräftgång till ett valresultat som överträffade alla förväntningar, dvs 4,6 procent. Därmed lyckades L förbli ett riksdagsparti.
Men vad kunde ett så litet parti som L väntas uppnå genom förhandlingar med SD, M och KD vars sammanlagda mandat är 10 gånger fler till antalet än Liberalernas? Det skulle dock visa sig att man kunde uppnå rätt mycket.
SD kunde hållas utanför regeringen men fick i gengäld rätt fria händer gällande den del av Tidöavtalet som omfattar kriminalitet och migration. Trots att övriga delar präglas av liberala och allmänt borgerliga värderingar, kritiseras nu uppgörelsen av dem som ser den som ett svek mot partiets liberala rötter och för att inte ha konsulterats tillräckligt.
Med sina 16 mandat i ryggen lyckades dock partiledningen förhandla sig till fem platser i den nya regeringen med ansvar för arbetsmarknads- och utbildningsdepartementen, skolan, jämställdheten, miljön och klimatomställningen. Därtill får L som regeringsparti möjlighet att även påverka andra delar av regeringspolitiken.
Om en majoritet av Ls medlemmar skulle förkasta Tidöavtalet som det regeringsunderlag det är ämnat att vara, får man möjligen sinnesfrid genom att slippa ansvaret för de delar av avtalet som man i högsta grad ogillar. Å andra sidan får man då räkna med att förlora den chans som nu finns till liberalt inflytande över landets regering och dess politik.
Om partiet tvingas lämna regeringen till följd av att man inte accepterar hela Tidöavtalet blir varken det eller regeringen det minsta liberalare. Tvärtom.
Om man vill undvika en regeringskris måste man ändå aktivt stödja regeringens förslag i varje omröstning. Annars fälls de av vänstersidan. Mot den bakgrunden torde L göra klokast i att behålla sin plats i regeringen – inte bara för partiets egen skull.
Självfallet kan regeringen söka omförhandla de delar av avtalet där SDs handskrift är som mest illiberalt. Hur realistiskt detta är undandrar sig min bedömning.
Hans Christian Cars
Wien
