Bakom en lastpall med varor möter jag ett ansikte jag inte sett på sju år. Då en elvaåring med kvicksilver i blodet. I dag en ung man som med säkra händer fortsätter plocka upp på hyllorna medan han med lugn och trygg röst förklarar för en annan anställd hur hon ska lösa ett problem vid kassorna.
Då var han den omöjliga, den som aldrig satt still, den som alltid käftade emot. I dag arbetsledare med fast tjänst. Jag möter dem på stan, på restauranger där de jobbar, på Ica när de handlar. Många hälsar, inte alla. Kanske minns de mig inte, kanske vill de inte hälsa.
Minns jag alla mina elever? Nej, men många. Vissa tänker jag på ofta. Särskilt på de som hade det svårt på olika sätt. Elvaåringen som grät inför jullovet för att hon inte ville fira hos pappa. Åttaåringen som kom barfota i gummistövlar när det var 20 minusgrader. Jag tänker särskilt på de som lyckades med det till synes omöjliga. Förstaklassaren som slängde de hopplösa matteböckerna på mig i början av läsåret men som i april bad om extrauppgifter. Han som aldrig känt att han lyckats med något på grund av svår dyslexi men som byggde sin egen moped. Den tysta, blyga som spelade ”Den blomstertid” inför hela skolan på blockflöjt.
Jag tänker särskilt på de som kämpade. På de som trodde att hela världen gett upp om dem. På de som hade gett upp om sig själva.
Kraven på skolan är många, men huvuduppdraget måste vara att ge alla elever de verktyg de behöver för att kunna forma sin framtid. Både lärare och elever ska mötas av höga förväntningar men då måste också lärarna få rätt förutsättningar genom tid för förberedelser, planering och uppföljning. Tid för att möta alla elever där de är. Det måste finnas möjlighet till kompetensutveckling och vidareutbildning.
En annan dag, en annan elev. Vi ses på tåget och jag frågar hur det går. Får veta att han går i gymnasiet ett par dagar i veckan och annars jobbar på en byggfirma där han blivit lovad anställning när skolan är slut. Ögonen lyser av stolthet. Samma ögon som så länge vägrade möta mina i klassrummet. När de väl gjorde det var de fulla av förakt för allt det jag stod för eftersom jag var vuxen och dessutom lärare. Bråken vi hade. Alla gånger jag letade i korridorerna när han saknades i klassrummet.
”Jag fattar inte att du orkade vara så envis!” säger han och skrattar. Jag skulle kunna säga det samma. Men vår gemensamma envishet ledde så småningom till godkända betyg, nog för att komma in på gymnasiet.
Kramen jag får när vi skiljs åt på stationen. Tänk att någon kan växa så mycket på två år. Längden är densamma. Axlarna något kraftigare. Men det är i blicken och leendet jag ser hur mycket som hänt. Han kanske trodde att hela världen hade gett upp hoppet, att ingen trodde på honom. Jag vill att han ska veta att jag trodde på honom. Jag såg. Jag visste. Precis som så många andra lärare tror, ser och vet.
Att fortsätta tro på varenda elev och att fortsätta leta efter de verktyg just hen behöver för att tro på sig själv – det är socialliberalism.
Christina Örnebjär
