Den kampanj jag har drivit det senaste halvåret för att bli ordförande för Liberala ungdomsförbundet har haft ett ledord: resan. Målet har varit att dra ner diskussionen om liberalism till det fundamentala. Det var en nödvändig ansats för att skapa ordning och reda i kampanjens politiska budskap. Liknande resonemang borde nu föras vad gäller Folkpartiets förnyelsearbete. Vi behöver tala om grundläggande ideologi.
För mig handlar liberalism i stor utsträckning om möjliggörandet av resor. De kan ta sig alla möjliga olika former. Det kan handla om geografiska, ekonomiska eller intellektuella resor. Huvudsaken är att den frihet som liberalismen erbjuder är den som möjliggör för individer att röra sig från punkt a till punkt b utan förhinder. I ett liberalt samhälle ska det vara möjligt för alla att göra en fantastisk livsresa.
Folkpartiets socialliberalism är svårdefinierad. Det verkar finnas lika många definitioner av ordet som det finns människor. I folkpartisammanhang är detta ibland plågsamt uppenbart. Kanske är det osäkerheten om vad ordet betyder som gör att Folkpartiet stund efter annan lanserar politiska förslag som verkar sakna ideologisk grund.
För det mesta finns det förstås bakomliggande ideologiska resonemang, men de är vanligtvis allt för komplexa. Därför upplevs Folkpartiets politik allt för ofta sakna ideologisk stringens. Det är alldeles för många förmaningar och alldeles för lite frihet. De flesta väljarna uppfattar inte Folkpartiet som ett frihetligt parti i dag. Det är ett ofattbart problem för ett parti vars -raison-d’être är liberalismen.
Därför är det dags att gå tillbaka till rötterna.
Individens frihet är liberalismens bärande idé. Få skulle hävda att den är dålig. Varken vänsterpartister eller sverigedemokrater kan öppet uttrycka sitt motstånd – även om deras politik talar sitt tydliga språk. Faktum är att idén om individens frihet är så självklart förankrad i dagens samhälle att den borde möjliggöra en egen majoritet i riksdagen för ett liberalt parti.
Därför måste Folkpartiets förnyelsearbete leda till att den liberala ideologin tydligt omsätts i praktisk politik. Först måste emellertid en rad frågor ställas. Vad är frihet? Vem finns den till för? Hur kan den skapas? Bara genom att reda ut de grundläggande begreppen kan partiet komma på rätt köl igen.
För mig är svaret på frågorna självklart. Liberaler måste stå upp för den som är fast i utanförskap, för den som är osynlig, för den som saknar en egen röst. Det är att möjliggöra individers personliga livsresor – obeaktat social, ekonomisk eller kulturell ställning – som är den största frihetsgärningen och måste vara liberalismens högsta mål. Allt annat är sekundärt.
Liberalismen är inte en ideologi för en priviligierad elit; det finns ingen annan ideologi som har ett så brett spektrum av anhängare. Därför förtjänar inte och kommer inte ett parti som driver en liberal politik att behandlas som ett andrahandsalternativ. Det är nu hög tid för Folkpartiet att ta på sig ledartröjan.
Henrik Edin är nyvald ordförande
för Liberala ungdomsförbundet.
