Under ståndsriksdagens tid bestod bondeståndet och borgarståndet nästan uteslutande av företagare. Även på Riddarhuset satt många företagare, framförallt godsägare. Därför är det inte så underligt att flera av det tidiga 1800-talets ledande liberaler var företagare.
Tidningsmannen, bokförläggaren och industriledaren Lars Johan Hierta i Stockholm var riksdagsledamot 1828–72, först på riddarhuset, sedan i borgarståndet och andra kammaren. I riksdagen och i Aftonbladet, som han grundade 1830, var han en av Karl XIV Johans skarpaste kritiker.
I borgarståndet tillhörde Thore Petre, bruksägare från Gästrikland, de ledande liberalerna 1834–51. Grundaren av Stockholms Enskilda Bank, A.O. Wallenberg, var liberal riksdagsman från 1853 till sin död 1886. Han arbetade bland annat för att ge kvinnor en starkare ställning. Till de jämställdhetsreformer han motionerade om i riksdagen hörde kvinnans likställdhet med mannen vad gäller makarnas äganderätt och ogifta personers myndighetsålder. Här nådde han framgång, vilket dock inte blev fallet med hans krav på kvinnlig rösträtt.
Godsägaren Johan August Gripenstedt i Södermanland var ledamot av riddarhuset och därefter av andra kammaren. Som statsråd 1848–66, varav de sista tio åren som finansminister, var han starkt inblandad i alla liberala reformer under denna tid. Gripenstedt låg exempelvis bakom näringsfriheten, järnvägsutbyggnaden och Sveriges anslutning till det europeiska frihandelssamarbetet.
Göteborgs betydelse som internationellt handelscentrum har givit Göteborgsliberalismen en internationell och merkantil orientering. Bland stadens ledande liberaler fanns in på 1900-talet ett starkt företagarinslag med namn som Broström, Ekman och Wijk.
Flera av de liberala rösträttskvinnorna drev egen rörelse. En orsak var att de som kvinnor var utestängda från de flesta statliga tjänster samtidigt som många privata arbetsgivare inte ville anställa kvinnor på framträdande poster. Anna Whitlock var en av flera liberala skolentreprenörer. Sveriges första kvinnliga läkare, Karolina Widerström drev egen praktik, liksom Sveriges första kvinnliga advokat, Eva Andén.
Genom demokratiseringen breddades den politiska rekryteringen varför andelen företagare minskade. Länge var dock inslaget av bönder stort, i Folkpartiet ända fram till segervalet 1948. Men av de 34 nyinvalda folkpartisterna 1948 fanns fem jordbrukare och elva företagare inom andra branscher.
Flera välkända svenska företag har grundats under 1900-talet av personer som varit organiserade liberaler och i vissa fall aktiva på kommunal nivå, exempelvis Herbert Felix (Felix), Assar Gabrielsson (Volvo), Anders Löfberg (Löfbergs Lila), Birger Svensson (Monark) och Ernst Åqvist (Oscaria).
Under senare decennier har politiken professionaliserats. En allt större andel av de ledande politikerna saknar längre yrkeserfarenhet från andra verksamheter än politik eller näraliggande verksamheter, till exempel intresseorganisationer och medier.
Av dagens 24 riksdagsledamöter för Folkpartiet finns tre personer med företagarbakgrund, nämligen Jan Ertsborn (egen advokatbyrå i Falkenberg), Christer Nylander (utbildningsverksamhet i Kristianstad) och Anna Steele (datasupportföretag i Tyresö).
Hur ser det då ut med företagarrepresentationen bland de mest framträdande liberalerna efter det demokratiska genombrottet 1920? Bland partiledarna finns faktiskt flera företagare.
Eliel Löfgren drev egen advokatpraktik i Stockholm. Han ledde det lilla liberala partiet under sprittringsåren 1923–34. Felix Hamrin grundade en grosshandel för kolonialvaror i Jönköping. Han ledde det frisinnade partiet efter C.G. Ekmans avgång 1932 och blev ordförande i förtroenderådet när Folkpartiet bildades 1934. Hamrin var statsminister sex veckor 1932 och är den ende svenske statsminister hittills som själv har grundat och byggt upp ett företag som har kunnat ge försörjning åt ett stort antal personer.
Folkpartiets ledare 1935–44, Gustaf Andersson i Rasjön, var dalabonde. Sven Wedén ledde Folkpartiet 1967–69. Han var tångfabrikant i Eskilstuna. Efter Wedén har alla liberala partiledare har haft en yrkeskarriär huvudsakligen inom politik eller offentlig verksamhet.
Sammanlagt 34 personer har varit liberala statsråd sedan Thorbjörn Fälldins första regering tillträdde 1976. Endast två av dessa var företagare, båda i Folkpartiregeringen 1978–79. Den ene var försvarsministern Lars De Geer, ägare och ledare för Lesjöfors Bruk. Den andre var jordbruksminister Eric Enlund, lantbrukare i Heby. Ytterligare ett antal statsråd hade bakgrund som företagsledare, nämligen Jan-Erik Wikström (förlagschef), Eric Huss (bank och dagstidning) och Maria Arnholm (PR-byrå) samt, sist men inte minst, Tidningen NU:s grundare och förste chefredaktör, Lars Leijonborg.
Anders Johnson
