”Every queen is out there facing a battle.”
Så inleds tv-programmet RuPauls Drag Race temalåt för den första svenska säsongen. Några som nog håller med är de dragartister som åker land och rike runt för att främja läsning hos barn och unga. Inte trodde de, liksom få andra svenskar, att sagoläsande tanter i peruk skulle bli det näst viktigaste ämnet i Agendas partiledardebatt den gångna våren.
Det saknas inte direkt ämnen att avhandla. Rysslands vidriga anfallskrig mot Ukraina. Sveriges Natomedlemskap. Skyhög inflation med tio års utraderade reallöneökningar. Trots det hamnade alltså en svensk importerad variant av den amerikanska dragdebatten i centrum för partiledarna i Agenda.
För mig är debatten om att dragartister ska få läsa sagor för barn viktig. Främst kanske för att fler barn behöver få en bok i handen. Kan glittriga tanter i peruk få några kids att upptäcka sagoläsandets fantastiska värld så är väl det toppen. Men lika mycket för att vi gemensamt måste stå upp för principen om armlängds avstånd och ta kraftfullt avstånd mot den här typen av likställande mellan hbtqi-personer och pedofiler.
Dragartisteri som kulturyttring är på intet sätt något nytt fenomen. För den som tar en promenad längs teaterhistoriens allé kommer hen att hitta skådespelare som klär ut sig till det motsatta könet längs med vartenda alléträd. Frågan till Åkesson blir då också – ska föräldrar till barn som låter sina barn titta på eller läsa om den till könet obestämda Skogsmulle bli föremål för utredning av Socialtjänsten?
Samtidigt skaver hela diskussionen något. Debatten förs på högerpopulisternas planhalva. SD har minutiöst undersökt den svenska väljarkåren och anpassat den amerikanska kulturkrigsdebatten för att passa en svensk kontext. Debatten om att dragartister ska få läsa sagor för barn kan inte på någon punkt leda till konkreta positiva reformer och landvinningar för hbtqi-personer. Diskussionen tar också utrymme från dessa viktiga frågor:
Brådskande reformer som att man som svensk medborgare 2023 själv ska få inflytande över vilket kön man har i folkbokföringen. Eller att det barn som föds med hjälp av värdgraviditet utomlands till svenska föräldrar ska få samma juridiska rättigheter som alla andra svenska barn. Eller det, som för alla utom den före detta regeringens utredare står självklart, att omvändelseförsök måste kriminaliseras.
Mod, ambition, riv och artisteri. När jag lyssnar på vilka kriterier som används för att betygsätta de olika dragartisterna i RuPauls dragrace tänker jag att det i mångt och mycket är vad också Liberalerna skulle behöva mer av.
Det första regeringsåret har gått och Sverigedemokraterna ropar på vargen och hotar att fälla regeringen i var och varannan fråga. Det måste nu bli allt tydligare ju längre in i mandatperioden vi kommer vilka frågor som också är kabinettsfrågor för Liberalerna – annars kommer vi gå en mycket tuff valrörelse till mötes 2026. Vårt uppdrag är trots allt ett starkare liberalt parti, inte att genomföra delar av andra partiers partiprogram.
Sällan har HBT-liberaler behövts på samma sätt som nu. Dödsstraff för hbtqi- personer införs i Uganda. Transpersoner tvingas simma över en flod för att fly krigets Ukraina.
När vi tillsammans med hbtqi-minister Paulina Brandberg går i paraden på lördag gör vi det för att vi har ett avgörande arv att förvalta. Parollen i år är så självklar den kan bli: ”Tack för allt Barbro!”
+ Jan Jönsson. Tack för att du har modet att glittra för hela regnbågs-Sverige.
– Regnbågsbromsen Ebba Busch. Kristdemokraterna i Regeringskansliet gör allt de kan för att sinka en ny translag.
Carl Otto Engberg är förbundsordförande för HBT-liberaler.
