Under sommaren återkommer NU:s Hanna Lager i en artikelserie om idrott som på ett eller annat sätt kan kopplas till politik. Den här artikeln handlar om damfotboll.
För ett tag sedan skrev jag om supporterkultur och i några intervjuer kom vi in på damfotbollen och att den fortfarande spelar för betydligt tommare läktare än herrarnas. Damfotbollen är intressant därför att spelarna där kämpar på ett helt annat sätt. Dessutom skulle jag säga att det finns fler fördomar om damfotbollsspelare än om kvinnliga idrottare i någon annan sport.
Jag vänder mig till Linköpings FC:s sportchef Mia Eriksson för att prata om damfotboll, publik och jämställdhet. Jag börjar intervjun med att be om ursäkt för att använda ordet damfotboll. Enligt mig är fotboll fotboll och behöver inte delas upp i dam och herr. Mia Eriksson anser dock inte att man behöver vända och vrida på ord så mycket.
– Jag brukar säga att herrfotboll är rock’n’roll och damfotboll är popmusik. Det är inte samma publik och inte samma community.
Damfotbollen har förändrats mycket över tid. I Sverige hade vi Gunnilse som var en pionjärklubb på 80-talet, där spelarna alla bodde i samma by. Sedan dess har sporten kommersialiserats och ett lag är inte längre några kvinnor som råkar bo på samma ställe och gilla fotboll, utan det ser mer ut som på herrsidan där spelare avlönas och säljs mellan klubbar.
– Utvecklingen går väldigt fort fram, men männen har haft ett stort försprång i sin process när det gäller utvecklingen av sporten. Det handlar också om jämställdhet. En flicka och en pojke som börjar spela fotboll har inte samma förutsättningar när det kommer till träningsfaciliteter, träningstider och bra coacher.
Linköpings FC är en ren damfotbollsklubb och spelar i den högsta ligan. De flesta andra lagen i damallsvenskan är så kallade dubbelklubbar, med både herr- och damlag. Mia Eriksson menar att männen nästan alltid får fördelar i sådana klubbar.
– Jag kan ta IFK Norrköping som exempel, eftersom det är våra stora rivaler. Jag tror inte att deras damlag har de bästa träningstiderna på Platinumcars Arena.
Är det oavsett hur bra herrlaget är så att säga?
– Ja.
– Men det finns goda exempel. BK Häcken är ett lag vars dam- och herrlag använder samma faciliteter, samma gym, samma träningsplaner. De är en förebild för alla som ska bedriva både herr- och damfotboll i Sverige.
I Linköping kan de styra själva över sina tider eftersom de inte har någon herrklubb att ta hänsyn till. När man ska skärskåda varför det fortfarande är så ojämställt i fotbollsklubbarna kokar allting ner till hur det ser ut i övriga samhället.
– Man kan spekulera hur mycket som helst, men det jag tror att det i grund och botten handlar om normer i samhället. Det handlar om att bryta normer och att våga vara först ut i ett styrelserum i de allra största fotbollsföreningarna och säga att ”nej nu är det slut med ojämställdheten i vår förening”.
– Det handlar inte om att ge dam- och herrfotbollen lika mycket pengar. Det handlar om att ge alla samma förutsättningar oavsett om de är pojkar eller flickor.
Samtidigt som de stora fotbollsorganisationerna Fifa och Uefa satsar mer än någonsin på damfotbollen, så är gapet mellan dam- och herrfotboll större, sett till bidrag.
– I media pekar man enbart på att man skjuter till pengar till Women’s Champions League och att prispengarna kanske aldrig har varit större. Men samtidigt har även herrarna mer pengar än någonsin.
Många damfotbollsspelare i Sverige kan leva på sin idrott, men de blir knappast rika på det. Svenska damallsvenskan fungerar som en plantskola för flera större ligor i Europa, så det finns karriärmöjligheter för de bästa spelarna.
– Linköping skulle lätt kunna fylla två startelvor med gamla spelare som spelat i de absolut bästa klubbarna i Europa. Fridolina Rolf började sin karriär i Linköping och så även Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Stina Blackstenius och Pernille Harder från Danmark. Vi hade två japanska spelare förra säsongen, som gick direkt in i startelvan i Leicester i Women’s Super League i England. Detta innebär att man tittar på damallsvenskan för att hitta talanger.
Något som är svårt och som skaver när man ser på damfotbollen i hela världen, är hur den får stå tillbaka jämfört med herrfotbollen. Samma krav ställs på segrar, men trots att herrarna åker privatjet och har allt vad de behöver, gör sportjournalister narr av att damlandslaget har med egna kockar på VM. Det danska landslaget har en gång strejkat för att få bättre förutsättningar.
– Knappt någon kommer ihåg varför de strejkade. De skulle kvala till VM mot Georgien, ett lag de normalt ska vinna med 15-0 mot. Men fotbollsförbundet lät dem resa reguljärt vilket innebar att de skulle gå upp klockan fem på morgonen, mellanlanda och sitta fem timmar på någon flygplats för att slutligen komma fram sent till Georgien. Sedan skulle de spela match dagen efter och alla förväntade sig vinst med 15-0. Men det är inte säkert att du vinner med 15-0 om du har de förutsättningarna.
En annan stor utmaning som Mia Eriksson lyfter fram är att Svenska fotbollsförbundet och Elitfotboll Dam, som ska utveckla elitfotbollen och klubbarna, inte vill samma saker med fotbollen.
– Vi är överens om att vi vill öka publiksiffrorna och vi är överens om att svensk damfotboll är en fantastisk produkt, men vi har ingen aning om hur vi ska paketera den.
– Det enda vi gör på olika konferenser när vi ska prata om hur vi lockar publik, är att titta på videos från Hammarby-supportrar som tågar över Södermalm i bara överkroppar och bränner gröna bengaler. Vad ska jag ta med mig av det som sportchef i Linköping som har en ren damförening?
– Det är jättesvårt och det här är det enda vi blir visade som inspiration. Hammarby gör det jättebra, men våra supportrar är inte likadana. Det är här det kommer in att herrfotboll och rock’n’roll och damfotboll är popmusik. Du kan inte marknadsföra två olika produkter på exakt samma sätt.
När jag för några veckor sedan intervjuade Thomas Persson som är en gammal Halmstadsupporter pratade han om att han gärna ville gå även på damfotbollsmatcher.
– Jag hade gärna gått på matcher i damallsvenskan också, både hemma och borta, men när jag tittar på spelschemat så krockar det ofta med herrmatcherna. Samma sak gäller många andra klubbar, även i de stora, berättade Thomas Persson då.
Mia Eriksson anser dock inte att lösningen på damfotbollens publiksiffror ligger i att kopiera herrarna eller att ta deras supportrar. Hon menar att det finns supportrar som enbart är intresserad av damfotboll.
– Titta på det som har hänt i England på bara några år. Arsenal spelar både i Premier League och så spelar de Women’s Super League. Deras klubbarena Emirates Stadium tar ungefär 65 000 åskådare och deras damlag har fyllt stadion flera gånger den här säsongen.
– Det gjordes en marknadsundersökning på vad är det för publik som är på arenan när vi har dammatcher kontra herrmatcher. Då visade det sig att 50% av publiken på en av dammatcherna hade aldrig varit på fotboll i hela sitt liv på en arena.
Mia Eriksson menar att här finns en stor potential att nå en publik som aldrig har gått på herrmatcher, det handlar bara om hur man paketerar produkten.
– De här 50% har aldrig gått på fotboll förut, men kan tänka sig att gå på en dammatch. När ska vi prata med dem? Jag köper inte att vi bara ska använda oss av herrarna publik.
– När IFK Norrköping gick ju upp i damallsvenskan förra året så spelades ett historiskt östgötaderby. Vår arena tar 8000 och vi sålde ut den inför matchen. Det var första gången vår matcharrangemangsgrupp behövde lära sig hur man släcker bengaler och hur man hanterar hot i sociala medier innan avspark.
– När vi spelade Champions League mot Arsenal förra året fyllde vi arenan med exakt lika många människor. Då behövde vi inte släcka bengaler och ta emot hot på Instagram.
– Jag lägger ingen värdering i vad som är bäst. Vad jag konstaterar är att det går att fylla en fotbollsarena i Sverige på två olika sätt.
Mia Eriksson återkommer flera gånger till att det finns ett community kring damfotbollen där man bryr sig om samhällsfrågor och är engagerad i exempelvis hbtq-frågor.
– Jag säger inte att herrfotbollen inte bryr sig om vad som händer i samhället. Men damfotbollen och alla damidrottare har blivit tvingade att hantera att stå och svara på frågor om rättvisa och jämställdhet medan herridrottarna behöver väldigt sällan göra det.
– Portland Thorns är ett av de bästa damfotbollslagen i USA. De fyller sin arena vecka efter vecka med publik. De delade ett klipp på en av sina matcher där de visade en film av läktaren som var fylld med olika varianter av regnbågsflaggor. Det mäktiga klippet är för mig vad damfotbollen handlar om. Vi fokuserar mer på att älska vårt eget än att hata motståndaren, avslutar Mia Eriksson.
Hanna Lager
