Folkpartiet drev på för att Sverige skulle nå enprocentsmålet i biståndet. Partiet försvarade samma mål när biståndsbudgeten urholkades och man försökte hela tiden höja ambitionerna i biståndspolitiken. Samma generation liberaler som då gick med i Folkpartiet för det internationella engagemanget ser nu med oro på hur enprocentsmålet återigen är hotat.
Det har snart gått 55 år sedan FN:s generalför-samling 1961 röstade igenom en resolution med det uttalade målet om att 1 procent av de rika -ländernas bruttonationalprodukt (BNP) skulle avsättas till -internationellt bistånd i den fattiga delen av -världen. Resolutionen var visserligen inte bindande – men i Sverige var kampen för enprocentsmålet därmed född.
Vid den här tidpunkten låg det svenska biståndet på knappa 0,1 procent av BNP och det skulle komma att dröja nästan 15 år innan Sverige nådde målet om 1 procent av BNP i bistånd. Under den här perioden skulle Folkpartiet komma att spela en avgörande roll för biståndets utveckling.
Personer som Sven Wedén (FP) och Ingrid Segerstedt-Wiberg (FP) hade visserligen redan på 50-talet argumenterat för ett ökat bistånd i form av stöd till FN:s hjälpverksamhet. Det var dock på 60-talet som biståndsfrågorna på allvar började debatteras i partiet. Vid Folkpartiet landsmöte i Eskilstuna 1964 beslutades att partiet skulle driva på för att enprocentsmålet skulle uppnås redan vid slutet av decenniet. Två år senare fick partistyrelsen i uppdrag att utarbeta ett program med sikte på ett bistånd om 1 procent av BNP. Samtidigt krävde ett flertal aktiva i ungdomsförbundet att moderpartiet, som ett absolut minimum, skulle kräva att biståndsbudgeten skulle nå 0,5 procent redan året därpå.
Så här skulle debatten komma att se ut under de kommande decennierna. På partiets landsmöten flyttades positionerna fram och ganska snart skulle enprocentsmålet bara som ses ett delmål. Flera företrädare började istället tala om ett tvåprocentsmål.
En som tidigt kom att engagera sig i biståndsfrågan var Olle Wästberg. För honom var det internationella engagemanget en starkt bidragande orsak till att han som 17-åring gick med i Folkpartiets ungdomsförbund.
– För mig handlade det om kampen mot Portugals kolonialkrig i Angola och Moçambique, Sydafrikabojkott och om biståndsfrågan – och i alla dessa frågor höll både Högern och Socialdemokraterna tillbaka, säger Olle Wästberg.
Min uppfattning är att finansminister Gunnar Sträng (S) var en stark motståndare till u-landshjälpen som det hette då och agerade bromskloss.
Han menar att det av FN uppsatta enprocentsmålet, som visserligen 1970 skulle komma att sänkas till 0,7 procent, var viktigt för att kunna lyfta biståndsfrågan hemma i Sverige.
– Om vi inte hade haft med enprocentsmålet hade biståndet hela tiden vägts mot andra saker i budgeten. Det var verkligen viktigt för att få till en faktisk höjning av biståndet, säger Olle Wästberg.
Under den här perioden debatterades ökningstakten i biståndet flitigt i riksdagen. I första hand var det en debatt mellan det styrande Socialdemokraterna och Folkpartiet.
Det fanns så klart de inom Socialdemokraterna som ville höja anslagen till biståndet. Den dåvarande biståndsministern Ulla Lindström (S) avgick till och med i protest 1966 mot att
regeringen inte uppfyllde sitt löfte om att öka biståndet till 1 procent av BNP.
Hadar Cars (FP) som senare skulle komma att bli handelsminister i den folkpartiledda Ullsten-regeringen menar att motståndet främst fanns inom Finansdepartementet.
– Min uppfattning är att finansminister Gunnar Sträng (S) var en stark motståndare till u-landshjälpen som det hette då och agerade bromskloss, säger Hadar Cars.
En annan som kom att engagera sig i Folkpartiet tack vare partiets hållning i bistånds-frågan var Lars Leijonborg. Han skulle med tiden komma att leda ungdomsförbundet och senare också bli partiledare för Folkpartiet. Han minns hur biståndsfrågan var en av ungdomsförbundets absolut viktigaste frågor på den tiden.
– FPU Stockholm anordnade årliga demonstrationer i samband med att beslutet om biståndsbudgeten skulle fattas i riksdagen eftersom att man ansåg att biståndet inte ökade tillräckligt snabbt.
De årliga demonstrationerna skulle pågå i åtskilliga år efter att Lars Leijonborg själv hade lämnat Stockholmsdistriktet.
1974 var Sverige det enda landet i världen som uppnådde FN:s mål om 0,7 procent av BNP i statligt bistånd. Enprocentsmålet skulle dessutom komma att nås bara något år senare – närmare bestämt budgetåret 1975-1976.
Vid den här tiden ökade dock det bundna biståndet, alltså bistånd i form av pengar som bara fick användas för att köpa svenska varor. Det var något man inte uppskattade från Folkpartiets sida.
– Uppfattningen var att det inte var riktigt bistånd, utan något som styrdes av svenskt näringslivs behov. Folkpartiet ansåg att mottagarländerna skulle upphandla det som var billigast och bäst för dem, säger Olle Wästberg.
Hade inte enprocentsmålet funnits tror jag biståndsbudgeten hade varit betydligt lägre i dag.
Både Olle Wästberg och Lars Leijonborg är övertygade om att Folkpartiets pådrivande roll i biståndsfrågan har haft betydelse för biståndets utveckling.
– Folkpartiet hade en helt drivande roll för att få till och bevara enprocentsmålet. Socialdemokraterna sade ju länge nej. Det tyckte delar inom Socialdemokraterna var pinsamt. Att Folkpartiet drev på i frågan gjorde det enklare för dem att driva frågan internt inom partiet, säger Olle Wästberg.
– Det var ju inte så att Socialdemokraterna var negativa till biståndet. Det var en känslig punkt för dem i de kretsar där detta var viktigt att vi hela tiden kunde plocka poäng på att vi var mer engagerade, säger Lars Leijonborg.
En del kritiker mot en kraftig höjning av biståndet menade att det var innehållet som var det viktiga och inte volymen på biståndet. Lars Leijonborg förstår argumentet men står dock fast vid att enprocentsmålet var viktigt för att få upp just volymen på biståndet och menar att historien har gett Folkpartiet rätt.
– Sverige har under 50 år tack vare volymmålet och uthålligheten givit enormt mycket bistånd. Det är något som jag är mycket stolt över. Robusta utvärderingar visar att biståndet gör nytta. Hade inte enprocentsmålet funnits tror jag biståndsbudgeten hade varit betydligt lägre i dag. Ser jag tillbaka på de här 50 åren har säkert frihandel betytt ännu mer för fattiga länders utveckling – men biståndet i kombination med frihandel och företagande har skapat en enorm välståndsutveckling, säger Lars Leijonborg.
Olle Wästberg anser att det har funnits legitim kritik mot biståndet och att biståndet ibland har varit ineffektivt.
– Men istället för att utveckla biståndet och göra det mer effektivt höjs röster för att avskaffa det. Det tycker jag är olyckligt då biståndet har betytt oerhört mycket för många länder.
Kanske var det därför det inte blev så mycket debatt när Sveriges Radio förra hösten kunde avslöja att finansminister Magdalena Andersson (S) hade gett Utrikesdepartementet i uppdrag att utreda de konsekvenser som skulle uppstå om 60 procent av biståndsbudgeten skulle komma att användas för att finansiera flyktingmottagandet här hemma i Sverige.
Utrikesdepartementet menade att det bland annat skulle leda till att ”barn i fattiga länder får avbryta sin skolgång” och att ”fler mammor kan komma att avlida till följd av förlossningar”. I slutändan blev det aldrig några avräkningar i den storleken. Enligt regeringens egna uppgifter kommer avräkningarna för i år att landa på 8,2 miljarder kronor. Det motsvarar dock 19 procent av biståndsbudgeten. Det gör Sverige till ett av de länder som använder allra mest pengar ur biståndsbudgeten för att finansiera den inhemska flyktingmottagningen.
Den rödgröna regeringen är dock inte först med att ta av biståndsbudgeten för detta ändamål. Det var något som gjordes redan under Alliansens tid. På den punkten är Lars Leijonborg kritisk mot utvecklingen.
Jag tycker att det är bisarrt att Sverige har gjort sig självt till största mottagaren av svenskt bistånd.
– Till viss del är jag väl själv medskyldig till det här. Men jag kunde inte drömma om att det till slut skulle handla om så här höga nivåer.
Han tror att vi under lång tid framöver, som en del i en aktiv utrikespolitik, kommer att behöva biståndet och är orolig över de stora avräkningar som görs i dagens biståndsbudget.
– Om vi ska föra en politik som minskar antalet flyktingar i världen så kan vi inte lägga ner vaccinationsprogram i Afrika eller minska på klimatbiståndet. Jag är övertygad om att det bara leder till fler flyktingar. Det är att välja det kortsiktiga framför det långsiktiga. Det är med sorg som jag ser hur urholkningen av biståndet accepteras så brett, säger Lars Leijonborg.
Olle Wästberg menar att enprocentsmålet i realiteten nu är borta.
– Nu är den andel av biståndet som går till Sverige större än till något annat mottagarland. Jag tycker att det är bisarrt att Sverige har gjort sig självt till största mottagaren av svenskt bistånd.
Tobias Setterborg
