I del åtta av NU:s artikelserie om den -liberala idédebatten tar Karin Rebas upp frågan om social rörlighet. Att det sociala arvet existerar är en sak, men hur verkar liberaler för att ge bästa möjliga verktyg för individen att bryta det?
”Det är naturskönt här, sjön ligger bara bortanför kullen, men vissa av barnen har aldrig varit där.” Så enkelt kan det beskrivas – skillnaden mellan teoretiska och faktiska möjligheter.
På Hovsjöskolan i Södertälje ser man till att barnen får vidga sina vyer. Att de får komma ner till sjön och skogen, och inte nog med det, att de tar sig ut i det omkringliggande samhället. Och det ger framgång.
För några år sedan handlade reportagen om Hovsjöskolan i Södertälje om skolans usla resultat. Nu är skolan istället känd för att lyckas ovanligt väl, trots tuffa förutsättningar. På sju år har andelen elever som slutar nian med gymnasiebehörighet fördubblats, från 39,3 procent till 79,6 procent.
När jag fick frågan om jag ville skriva om Liberalernas framtid kom jag genast att tänka på Hovsjöskolan och liknande skolor jag besökt, som lyckats vända en negativ utveckling till en positiv. Det är ett enormt arbete som pågår på många skolor i landet, inte sällan i skymundan.
Tidigare skribenter i serien har skrivit klokt om vikten av lokalt engagemang, att se utanför de utmaningar som storstadsakademiker möter i sitt vardagsliv och att ha högt i tak i de interna debatterna. Allt detta håller jag med om.
Jag skulle dessutom vilja tillägga att Liberalerna ännu tydligare borde bli det parti som värnar vikten av social rörlighet, individernas möjligheter att forma sina egna liv. Att ”klassresan börjar i klassrummen” är en självklarhet för många liberaler, men vilka reformer behövs, rent konkret? Hur ska denna klassresa åstadkommas?
En stor anledning till att de senaste årens migration blivit så omdebatterad, tror jag, är att den satt ljuset på en rad systemfel som sedan länge funnits i Sverige.
Liberalerna har förstås redan en välutvecklad skolpolitik, med fokus på kunskapsförmedling. Här vill jag särskilt lyfta förslagen när det gäller barn med neuropsykiatriska funktionshinder – en grupp som i dag ofta hamnar i kläm när ”inkludering” tolkas som att barnen rent fysiskt måste inkluderas i klassrum med fler intryck än vad barnen orkar hantera.
Men när jag diskuterar skolans utmaningar med rektorer och lärare suckar de mest över sådant de inte kan påverka, som den bristande backupen från det omkringliggande samhället. De berättar om poliser som inte hinner fånga upp elever som är på väg in i kriminalitet, om långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten som gör att det kan ta månader eller år för ett lidande barn att få hjälp.
Skolan kan göra mycket, men inte påverka en bostadsbrist som är så djupgående att barn ibland inte får plats att studera eller ens sova. Det är systembrister som riskerar att få ännu större konsekvenser i nästa led, om tio, tjugo, trettio år.
Frågan om social rörlighet är inte bara högaktuell i storstädernas utanförskapsområden, men också i avfolkningsbygder, som ofta tampas med liknande svårigheter – en skola som håller alltför låg kvalitet, bristande lokal service, frånvaron av polis och andra myndigheter.
Nu väntar ett tufft arbete med att prioritera, välja – och välja bort. Istället för att låta förvaltningskrisen fortgå borde Liberalerna, som både ser riskerna med bristande rättssäkerhet och ett alltför poröst skyddsnät, leda debatten om vilka åtaganden stat och kommun borde ta på sig i framtiden. I det arbetet borde friheten för kommande generationer vara utgångspunkten.
Ett liberalt samhälle kan inte skydda individen mot alla motgångar, men barn och unga kan erbjudas en grund att stå på, som ger möjligheten till reellt fria val.
Jag skulle också vilja tillägga att Liberalerna behövs som en nykter, saklig mittpunkt i debatten. Inte så att Liberalerna borde utforma sin politik i relation till övriga partiers ställningstaganden – absolut inte.
Men i den polariserade, dystopiska svenska debatten, där varningarna för diverse katastrofscenarier avlöser varandra, behövs det inte fler högtravande utfästelser om vad som är ont och gott, utan snarare fler politiker som kan stå för en mer nyanserad verklighetsbild. Liberalernas akademiska tradition, vanan av att vara ett parti där komplexa idéer bryts mot varandra, borde vara till en fördel här.
Sverige har en rad problem, det är sant. Men vi lever i ett land som på många sätt, fortfarande, är exceptionellt framgångsrikt. Och lösningarna på problemen som många medborgare ligger varken i skönmålning eller svartmålning. Kampen för de stora idéerna måste få genomslag även i de små utmaningarna, de som medborgarna möter i sin vardag. Det finns ett otal exempel på hur man lokalt, med små reformer, steg för steg, lyckats göra tillvaron friare och bättre.
På Hovsjöskolan handlar förbättringsarbetet inte om några drastiska, snabba förändringar, inte om superhjältar till rektorer som svept in och infört stenhård disciplin, utan om något så prosaiskt som förbättrade strukturer, tydligare uppdrag och ett långsiktigt, målmedvetet och systematiskt kvalitetsarbete.
Varje morgon möter rektor och övrig ledning barnen när de kommer in. Alla barn har rast samtidigt, så när lektionerna startat är det lugnt och tyst. De få barn som irrat sig ut i korridorerna på lektionstid känns genast igen och lotsas rätt.
Skolan samarbetar med det omkringliggande samhället, exempelvis med bussbolaget och socialtjänsten, vilket har lett till minskad skadegörelse och ökad trygghet. Utflykter uppmuntras. Studie- och yrkesvägledningen och praoverksamheten tas på stort allvar. Barnen får snabbt lära sig att de är en del av en gemenskap – och inte bara det, de är en del av staden och en del av Sverige. Skolans koppling till världen utanför är tydlig, även långt ned i åldrarna.
Liknande berättelser finns det gott om, för den som letar. Förorten Gårdsten i Göteborg, som tagit sig bort från polisens lista över särskilt utsatta områden. Landskrona, där tryggheten i centrum ökat.
Det går att vara framtidsoptimist och realist, samtidigt. Det går att övervinna tuffa odds. Det går att öka människors frihet, i vardagen. Liberalerna borde bli ännu bättre på att lyfta dessa berättelser och göra dem till sina. o
Karin Rebas är skolpolitisk expert på Svenskt Näringsliv, tidigare bland annat liberal ledarskribent. Ståndpunkterna i artikeln är skribentens egna.
