Den vars anhöriga faller offer för besinningslöst våld kan förblindas av sorg och ilska. Det är en mänsklig och begriplig reaktion som vi kan sympatisera med. Konsekvenserna kan dock bli ödesdigra om man låter den känslomässiga reaktionen prägla den politiska och militära.
Efter Hamas vidriga terrorattacker var det tydligt att Israels respons riskerade att bli oproportionerlig. Alla varningsklockor borde ringt vid uttalanden från israeliska regeringsföreträdare om en ”hämnd som palestinierna ska minnas i generationer” osv. På omvärlden låg därför ett ansvar att stödja Israels rätt att försvara sig, men också mana till behärskning, för palestiniernas skull, för Israels långsiktiga intressens skull, och för fredens skull.
För några veckor sedan sade Erik Ullenhag, numera Sveriges ambassadör i Israel, i denna tidning att har du tagit ställning i frågan är det lätt att bara se den sidans lidande. ”Vi måste kunna se båda sidor om vi ska kunna hjälpa. Tror man på en tvåstatslösning är man både propalestinsk och proisraelisk.”
Men tyvärr är Israel-Palestinakonflikten en konflikt som till viss del kommit att definiera höger och vänster. Precis som väntat körde därför många rakt ned i gamla hjulspår efter 7 oktober. En del i vänstern har svårt att fördöma Hamas, medan en del i högern avfärdar kritik mot hur Israel bedriver kriget. Tyvärr kör även Liberalerna fast i ett hjulspår.
Uppgifter om folkrättsbrott i Gaza från Israels sida verkar skapa kognitiv dissonans och avfärdas eller skylls på Hamas. Bosättarnas fördrivningar av palestinier på Västbanken bortsågs ifrån fram till förra veckan då vi slutligen kommenterade detta tillsammans med övriga regeringspartier. Trots att Liberalerna brukar sätta stolthet i att betona folkrätten. Trots att Liberalerna främjar internationella överenskommelser. Trots att stödet till en part i en väpnad konflikt aldrig bör vara ovillkorligt. Trots att det givetvis, för alla regeringar i alla länder, finns gränser för vad som är tillåtet. Att ignorera varningssignaler och ge carte blanche är missriktad lojalitet.
Ett folkrättsbrott berättigar inte ett annat. Detta behöver uttalas därför att uttalandena i sig minskar risken för brott. Cynismen hos Hamas i att bygga 500km tunnlar men inte civila skyddsrum, fråntar inte Israels ansvar att ge reella chanser för palestinier att fly Israels bomber och få tillräckligt med mat, vatten, värme och sanitet.
Israels närmaste allierade har under många veckor kunnat uttala stöd för Israels rätt att försvara sig och samtidigt mana till återhållsamhet. USA har trappat upp tonläget och flera gånger betonat att Israel måste göra mer för att skydda civila i Gaza. Både för att det är moraliskt rätt och strategiskt nödvändigt. Kan USA, Storbritannien och Frankrike, då borde även vi kunna.
Det finns ingen fred med Hamas som granne. Tyvärr kanske dagens barn på Gaza efter detta drar slutsatsen att det inte finns någon fred med Israel som granne. Den som vill Israel väl, försöker förhindra att folkrättsbrott begås på båda sidor. För den som vill människorna i både Gaza och Israel väl, ljuder gråten från ett palestinskt barn som långsamt dör under rasmassor lika högt som gråten från ett kidnappat israeliskt barn. Den som vill besegra Hamas ondska, omöjliggör idéernas fortplantning och inte bara terrororganisationen Hamas. Den som tror på en tvåstatslösning behöver vara både propalestinsk och proisraelisk.
För fredens skull och för vår trovärdighets skull.
Ylva Mozis är gruppledare för Liberalerna i Vallentuna.
