Krönika: Förluster i fred och krig

När civila dör i attacker mot samhällen och soldater stupar vid fronten, hur kan vår försvarsvilja då upprätthållas? Ukraina har inget val då kriget förs på deras territorium. Hur kan vi som parti, medborgare och medmänniskor förvänta oss – eller avkräva – att våra soldater, sjömän och officerare ska ta dessa risker när vi blir medlemmar i NATO?

Hitintills har Sverige lyckligtvis varit relativt förskonade avseende stupade och skadade soldater. Den mentala beredskapen att Sverige kan hamna i krig innebär i förlängningen att svenskar kommer att dö. I en internationell insats, må det vara i Afghanistan eller Mali så finns den politiska möjligheten att dra sig ur om opinionen vänder och priset anses för högt. Föreställ er att Ryssland angriper Baltikum eller Finland om några år – samtidigt som svensk trupp är på plats – hur mycket svenskt blod är vi beredda att spilla utanför riket?

När NATO-medlemskapet diskuterats har en del vinklar handlat om att ta emot militärt stöd, en aspekt som inte är oväsentlig. I vilken utsträckning är vi redo att under längre tid försvara NATO:s östra flank samtidigt som unga män och kvinnor kommer hem i kistor?

När Överbefälhavaren uttrycker att Sverige kan vara i krig skräms en del av ordvalet, trots att den största väpnade konflikten i Europa sedan andra världskriget pågår. Sannolikt uppgår antalet skadade och döda till över en halv miljon, man kan fråga sig om det finns en enda ukrainare som inte har sörjt en anhörig.

Vad vill jag då ha sagt med dessa ord? Jo, att den mentala beredskapen innebär mer än att köpa toalettpapper och konserver. Jag är osäker på hur denna förberedelse ska gå till. Under värnplikten övade vi krigsgravtjänst och grävde ned dockor i skogen. I Afghanistan blev kollegor beskjutna och senare utsattes vänner för attacker när de tjänstgjorde i Mali, där den blåa FN-baskern utgjorde ett obefintligt skydd. Att utbilda och öva med såväl värnpliktiga som hemvärnssoldater är inte helt ofarligt då det tyvärr förekommer såväl dödsfall som allvarliga skador.

Är vårt individualistiska samhälle sämre rustat för att hantera att det dör soldater i en högre utsträckning, för att försvåra vår frihet i vårt omedelbara närområde? Kan det vara en styrka att vårt värnande av den individuella friheten är så stark att detta gör oss mer beredda att offra liv för inte bara vår svenska frihet, men även för Finlands och Baltikums frihet? Möjligtvis innebär krigets närhet att den allmänna känslan av att det är ”på riktigt” förstärks.

Slutligen så vilar det ett tungt ansvar på folkvalda som är beredda att skicka andra att strida för att försvara vår och andras frihet, med livet som insats.

Liberalernas devis har varit att friheten är värd att försvara. Ytterst handlar det även om vilket pris i blod vi är redo att betala för detta. I min mening ska friheten försvaras till sista blodsdroppen om det så innebär att det sker i Finland eller i Baltikum, då deras frihet inte är mindre värd än vår.

Fredrik Runesjö
Handläggare vid Polisen samt aktiv medlem i Liberalerna Bromma

Dela med andra
redaktionen
redaktionen