Läslovet har kommit till Linköping och jag sätter mig ner för att skriva. Det har varit en tuff termin, min tredje som lärare. Bland mina elever har många ”en brokig historia”; det finns både en och annan ”V8 i bröstet”, som en vältalig man i Östergötland sa en gång. Det var för övrigt han som fick mig att flytta hit, till Stångåstan (Lars Winnerbäck alltså, inte Johan Pehrson, även om han använde samma ord i sitt partiledartal på vår valkickoff i grannstaden). Mitt tonårsjag var mer romantik än politik, och valde flytta-hemifrån-ort utifrån stroferna på tidiga cd-skivor. Idag jobbar jag på Winnerbäcks gamla skola, i Birgitta Ohlssons gamla kvarter. Oundviklig lärare, efter alla år i er närhet. Skånsk liberal i hjärtat, men Linköpingsbo i själen.
Det är inte bara jag som flyttat hit, till blåklintens landskap och den svenska rösträttens vagga. I mitt klassrum samlas elever från skilda hörn av världen, med föräldrar från alla väderstreck. Staden, vars första kvinnliga KF-ledamot var liberal, vinner innovationspriser som lockar hit forskare och företagare, anordnar Champions Leauge-matcher som samlar fansen (såklart har en liberal – tillika landsmötesombudet Johan – varit med och lyft damfotbollen i stan), samt utökar med festivaler och konserter (jag återsåg Winnerbäck senast i fredags). Till universitetet kommer varje år fler än 15 000 studenter.
En av dem är en ung tjej från Oskarshamn. Hon bor i en studentbostad på andra sidan stan, läser nationalekonomi, spelar fotboll, umgås med sin flickvän, har en söt liten hund. Jag? Jag bor i en bostadsrätt i centrum, läser bara skönlitteratur, duckar för fotbollar på rasterna, går om min man hemma, har (visserligen söta) stora barn. I teorin skulle våra vägar aldrig ha korsats. Igår tog vi oss an världens problem över ett glas på Stora Torget (platsen där Nyamko Sabuni med entourage överraskade lokalborna under förra landsmötet i stan). Masterstudenten råkar nämligen sitta i Liberalernas partistyrelse, och därför var det helt självklart att ses, alla andra olikheter till trots.
Hur många sådana självklara personer har du träffat tack vare partiet? Hur många städer skulle du kunna flytta till och möta ett välkänt ansikte? För mig, som inte haft ett endaste litet politisk uppdrag, trots snart 15 år tillsammans med L, är det en av våra mest värdefulla storheter; att vi har varandra. Ja, jag vet – detta faktum har krönikor i NU handlat om förr, men det gör det inte mindre sant (även om det känns ovant: en fråga där liberaler tycker LIKA!?). Och nu ska vi snart få ses igen.
Årets Landsmöte blir mitt femte ordinarie, inklusive det där Covidmötet, när några tappra själar fick sprida ut sig över hela Konsert och Kongress, på uppmaning av östgöten Tegnell. Sedan har jag hunnit med två extra, med två partiledarval, otaliga riksmöten (får ni också fortfarande reklammejl från Plaza i Västerås?) och några sjukvårdskonferenser. Varje gång har jag lämnat lika utmattad som efter en vecka i klassrummet (V8:orna, ni vet), och av samma anledning: Jag har jobbat intensivt och jag har k-ä-n-t ännu intensivare. För politiken – men ännu mer för personerna bakom den. Sedan jag slutade som anställd i partiet har jag blivit ”politiker bara pratar”-folkets värsta motståndare. Vågar någon i lärarrummet andas att de folkvalda inte vet eller inte kan så har jag tusen motargument. Jag har sett allt ni vet och allt ni kan, och jag är övertygad om att ”bara prat” ibland är de bästa idéerna för samhället.
Linköping, dit landsmötesombuden snart anländer, är staden ”där idéer blir verklighet”. Som den eviga tjänstemannen förhåller jag mig neutral och tänker inte säga vilka idéer ni ska rösta ja eller nej om – men jag tillåter mig antyda att mitt färska lärarjag är lite extra glad över alla motioner som vill öka vårt handlingsutrymme och kvaliteten av tiden vi lägger på vårt yrke (#förvarjeelev, som Linköpings kommuns enkla motto lyder, och som L alltid har agerat). Men just nu, under läslovet (tack för alla böcker, förresten – på min skola saknar inte en enda unge riktiga pärmar att bläddra i) är jag mest glad för kvalitetstiden tillsammans med er.
Ser ni röken från Tekniska Verken är ni snart hemma (hos mig) igen. Välkända gamla ansikten och nya ansikten som alldeles snart är lika välkända. Idéer som blir verklighet, för varje elev. Framåt tillsammans. (Och den här gången får vi kramas!)
Liselotte Howard är grundskollärare, Skäggetorp, Linköping. Tidigare tjänstemän i Liberalerna Skåne och på Liberalernas riksdagskansli. Hittas i Mötesbyrån under Landsmöte 2023.
