Nyfikenheten på Skärholmen, vad stadsdelen har att erbjuda och hur det är att bo här, skruvas upp från ljummet till stekhett när de negativa förväntningarna på ett s k utsatt område uppfylls. Nu har det sedan årsskiftet skett fyra mord, exempelvis mordet på pappan Michael med 12 åriga sonen som vittne har upprört många. Det har skapat stor sorg, inte minst hos skärholmsborna efter en lång period av relativt lugn. Men vissa omständigheter kring det vidriga mordet visade faktiskt också på något positivt. Michael visade civilkurage och civilsamhället manifesterade sitt deltagande.
Nu är oron stor för att människor inte längre ska våga säga ifrån. Så illa kommer det inte att gå här i Skärholmen. Det vågar jag säga utifrån erfarenheter från tidigare kriser med upplopp och bilbränder då hela civilsamhället kom på fötter med nattvandringar. Det finns andra sätt att visa engagemang för sin nästa, vilka har förutsättningar att tillämpas av många fler. Man kan ringa SLs trygghetsnummer eller polisen så fort man ser något som skulle kunna kopplas till farliga situationer.
Många tror sig redan veta hur vi har det och borde ha det här ute i ”orten”, fördomsfullt, klarsynt eller missriktat. Liberalerna i Stockholm, och alldeles särskilt Jan Jönsson som också bor i Bredäng, har sedan länge förstått vad som måste göras för att lyfta bland annat Skärholmen, när så många andra haft fokus på symbolpolitik och hårdare fängelsestraff för vuxna.
Det handlar framförallt om att i tidig ålder bygga upp ett skydd mot att barn börjar begå brott, och istället får ett fungerande liv som unga vuxna. Det handlar om att satsa på en väl fungerande socialtjänst som samarbetar med polisen och skolan, bra förskola som når fler och sedan givetvis skolor med hög kvalitet över hela staden. Det finns evidens för vilka preventiva insatser som ger resultat, och som därtill skapar långsiktigt förtroende för samhället hos vårdnadshavarna, men de tillämpas på tok för lite.
Det är framförallt på grund av brister i det förebyggande arbetet som skjutningar fortfarande sker, mycket prat och lite verkstad har varit gällande under lång tid. Höjda straff, fler övervakningskameror och fler ordningsvakter har inte löst problemet med att barn begår grova brott. De miserabla statliga ungdomshemmen för unga stjälper istället för att hjälpa, och en reformerad socialtjänstlag har låtit vänta på sig. Den nuvarande politiska vänstermajoriteten i Stockholm satsar för lite av både engagemang, kunskap och pengar på insatser som verkligen skulle kunna göra skillnad.
Socialtjänsten går på knäna, samhällsvården för unga fungerar inte och lokalpolisen har flera vakanser i det brottsförebyggande arbetet. Det har varit frustrerande att tvingas se hur i synnerhet vänsterpartister men också socialdemokrater i årtionden, tvärtemot människors önskan, ansett att poliser, ordningsvakter och kameror på offentlig plats i ”orten” är diskriminerande och provocerar dem som bor här. Men också motståndet mot fler bostadsrätter och radhus har försvårat arbetet med att lyfta Skärholmen, liksom att det aldrig tycks bli något av med satsningen på Spårväg Syd. Det behövs fler resursstarka människor som vill leva här, bryta mönster och vågar utmana sina fördomar.
Cecilia Carpelan
Boende i Skärholmen och engagerad i Liberalerna där.
