Liberalerna har en tendens att släppa frågor precis när de fått fäste och blir allmängods. Nyligen var det med en medveten ansträngning som partiet höll fast i Nato-frågan. Samtidigt finns det många exempel på när partiet inte gjort det utan låtit ståndpunkten bli allmängods.
Det är dock svårt att tänka sig en åsikt som partiet haft ett lika kluvet och rent av avståndstagande till, som nationalismen.
Den var en radikal idé för 200 år sedan, då den utmanade status quo. Idén att nationer bygger på gemenskap mellan människorna som utgör den var omstörtande och farlig.
Förvisso har nationalismen också en annan sida, den exkluderande, som är minst lika farlig. Det är en av samtidens starkaste drivkrafter bakom splittring, isolationism, segregation och göder de växande auktoritära krafterna i Europa och världen.
Det finns mycket starka historiska skäl till att liberaler och radikaler efter andra världskriget tog avstånd från nationalismen och strävade så starkt att bygga transnationella gemenskaper. FN, EU, Europarådet – och även Nordiska rådet förtjänar att nämnas.
Samtidigt är, på gott och ont, liberalernas avståndstagande skälet till det vakuum som öppnade för de illiberala och populistiska rörelserna att exploatera nationalismen så hårt.
Att den ”politiska eliten” tar avstånd från en idé betyder ju inte att den försvinner. Och det har hela tiden funnits gott om tecken på sökande efter gemenskap i det svenska samhället. Inte minst har mångs invandrare med rätta uppfattat den svenska kulturen som extremt sluten och inåtvänd med exempel på individer som bott och arbetat i Sverige utan att bli hembjuden till någon svensk på decennier.
Finns det då ingen officiellt manifesterad gemenskap att ta del i, vad finns det då?
Det fanns en tid när till och med användandet av svenska flaggan i sig självt misstänkliggjordes. Och till slut var det nära att landets tydligaste symboler alla associerades med främlingsfientlighet och exkluderande. Det har vi, som tur är, lagt bakom oss. Nu används flaggan återigen alltmer som den symbol för hela landet den är och bör vara. Nationaldagen har ofta blivit ett tillfälle att välkomna nya medborgare.
Tydligare exempel på vad som händer när liberaler lämnar ett vakuum kan knappast tänkas. Det måste finnas en inkluderande gemenskap som utmanar den exkluderande nationalismen, annars tillåts den ta över. Även om nationalism och främlingsfientlighet har kommit att ta över stora delar av det politiska samtalet, har de fått finna andra symboler istället för att kunna parasitera på de officiella.
Det är något att glädjas över denna dag. Vi manifesterar tron på gemenskap, på tillhörighet och inklusivitet. En sådan dag behövs mer än någonsin!
