I närtid har vi två politiska händelser som påminner om att politik – oavsett om den följer abstrakta ideologiska principer eller baserar sig på ett jordnära, pragmatiskt program – till syvende og sidst också är mänsklig, personlig. Kristdemokraternas turer kring förstanamnet på deras lista i Europaparlamentsvalet samt uteslutningen av Norrköpings kommunalråd Reidar Svedahl ur Liberalerna, som NU skriver om på annan plats.
Politikerna som utövar makt är människor. De styrs, som vi alla, av både höga mål och ideal och av basala känslor och behov. Det är klart att det påverkar politiken som förs, på gott och ont.
I Borlänge pågår en annan infekterad affär, där kommunalrådet Erik Nises (S) som tillträdde efter valet 2022 hamnat i blåsväder för att ha lagt sig i enskilda ärenden inom den sociala omsorgen och krävt att kommunen betalar ut pengar, trots att tjänstemännens utredningar avstyrkt insatser.
Nises står på sig och menar att som kommunalråd har han mandat att agera efter sin egen rättskänsla, att döma av intervjuer och artiklar som bland annat Borlänge tidning publicerat.
I begreppet ”förtroendevald” ligger förvisso en del sådana implikationer. En medvetenhet om att politik inte utövas av maskiner utan av människor, och att det har sina följder. Det måste finns att visst utrymme, där vi kan ha förståelse för det mänskliga i hur politiker handlar och tänker. Samtidigt är det också absolut nödvändigt att vi sätter tydliga gränser för sådana beteenden – det finns stora delar av det politiska uppdraget där det inte finns utrymme för sådant.
Nises beteende gränsar ytterst till klientelism, där politiker fattar godtyckliga beslut att gynna de medborgare som gynnar dem. Det är raka motsatsen till att följa rättsliga principer och idealet om alla människors lika värde.
Andra begränsningar som finns är de som skyddar enskilda förtroendevalda. Besvären med Reidar Svedahl som hittills vägrat lämna sina förtroendeuppdrag trots uppmaningar och uteslutning, är en sådan form. Den ska stävja maktfullkomlighet, där folkvalda som sätter sig upp mot en ”starke mans” uppfattning inte ska kunna manövreras ut. Det ska följa vissa regler och passera ett nålsöga som måste hållas smalt.
Det är således ingen slump att den ”affär” av dessa som tycks rymma mest potentiella snaskigheter, är den långdragna historien om vänskap som förbytts i fiendskap inom Kristdemokraternas ledarskikt. Det rör partiets angelägenheter, där finns färre begräsningar mot att uppträda så. Det är sårigt, snaskigt – men naturligtvis också rätt mänskligt att politiska ledare känner starka känslor mot varandra.
När vi ser en sådan provkarta på beteenden är det skönt att det finns regler på plats som förhindrar att förtroendevalda i sina offentliga uppdrag urartar helt. På lång sikt är det till det bästa att det är svårt att bli av med även en bångstyrig politiker. Svårt, men inte omöjligt.
