Nyamko Sabuni har skrivit en artikel om partiledarstriden och den framtida liberalismen. Artikeln har flera poänger.
Jag instämmer i Sabunis kritik av den tysthetskultur som tycks ha spritt sig i partiet i ledarfrågan. Kandidaterna förnekar, eller bagatelliserar, sina skillnader i ståndpunkter intill utplåning av egen uppfattning. Då är det svårt att förstå varför partiet alls ska byta ledare, och värdefulla och kunniga medlemmar bli gramse och oense.
Är det värt det om striden om ordförandeposten ändå i slutändan resulterar i samma politik? Säkert välmenande förmaningar att vi inom partiet ska vara goda mot varandra, tänka på att inte tala illa om motståndarna, och tala och skriva väl om den egna kandidaten bidrar till vaghet om politiken.
I det utslätade debattklimatet är visionen av Sverige i stort sett likadan oberoende av vem som väljs. Sabuni illustrerar effektivt denna dubbelhet och falska bild av enighet med några exempel ur senare års partihistoria. Men, omfamnar Sabuni – oavsiktligt? – själv samma kultur genom att i sin artikel tala tyst om, och inte peka ut, vem hon själv föredrar? I sakfrågor är hon tydligare.
Men nu uppstår igen frågan: Om sakståndpunkterna som kandidaterna intar är snarlika, och det från ledande håll rekommenderas att partimedlemmar inte bör lyfta fram och inte tala högt om skillnader i kandidaternas personligheter, kunskaper, ämnesbredd, erfarenheter, starka och svaga sidor, ja hur ska medlemmarna och landsmötesombuden kunna jämföra och diskutera kandidaterna för att komma fram till en egen uppfattning om vem som är mest lämpad som partiordförande?
Liksom Sabuni föredrar jag frimodighet, gott humör och massor av humor, istället för nuvarande tysthetskultur och gravallvar.
Det är också viktigt, som Sabuni skriver, att den nya partiledaren får med sig ett starkt mandat från landsmötet för den politik som hen ska driva. Utan några mandat från landsmötet blir det problem senare, t ex kritik om bristande interndemokrati. Och om det skulle vara så att kandidaterna faktiskt tycker ungefär lika, ja då ska vi naturligtvis behålla Björklund och inte riva upp himmel och jord inom vårt parti. Det skriver dock inte Sabuni.
I frågan om behandlingen av SD hamnar Sabuni långt från min egen hållning. Sabuni gör en jämförelse med Socialdemokraternas behandling av kommunisterna (SKP) under den tidiga efterkrigstiden.
Jag tror parallellen haltar betänkligt. Då var klassröstning och klassidentifikationen stark och det var en fullkomlig omöjlighet för kommunister att tänka sig att ”fälla en arbetarregering”, dvs en S-regering. Dagens SD är annorlunda, och skulle kunna fälla vilken regering som helst utan att behöva frukta någon förintande intern strid och gruvligt uppror.
Jimmie Åkesson och Hilding Hagberg, dåvarande kommunistledaren, representerar ideologier som båda står långt från liberalismen. Men Åkesson är mer oförutsägbar eftersom han är mer taktisk och mindre dogmatisk än Hagberg och hans parti var i sitt sovjetdirigerade klassröstande. Att ha någon slags relation till SD skulle pga av SD:s oförutsägbarhet kräva mer intimitet och förhandlingar om eftergifter än S behövde inlåta sig på med sovjetlakejen Hilding Hagberg.
Själv kan jag inte tänka mig att Liberalerna ska stödja sig på SD eftersom SD är nationalister. De är emot internationellt samarbete. De är emot frihandel, vill att Sverige ska lämna EU, och inte gå med i Nato. Lägg därtill att SD förefaller hysa antisemiter i gruppen av ledande personer.
Däremot ska vi liberaler definitivt engagera oss för att eliminera skälen till det missnöje som drivit många bland ”vanligt folk” att gilla och rösta på SD. Vi har struntat för länge i att lyssna på dem som sedermera blivit SD-sympatisörer. Att Liberalerna och andra anständiga partier kan eliminera motiverat missnöje i vardagslivet är den viktigaste metoden för att bromsa SD, men däremot ska Liberaler inte lysa alla SD-sympatisörer i bann och stämpla vanliga röstande människor som nynazister och halvidioter.
Torkild Strandberg, Liberalernas kommunalråd i Landskrona, har visat vägen och hur man kan bete sig. Fokusera på problemen som bekymrar människorna, inte på SD som parti. Så, vad tycker kandidaterna om Landskronamodellen?
Immigrationsfrågan är i praktiken redan avgjord genom den informella kompromiss som S och M utvecklat. Många liberaler är djupt engagerade i frågan, och känner ett grundläggande missmod över hur svensk politik förändrats sedan hösten 2015. Vi kan stånga våra pannor blodiga mot S+M-hållningen, men jag tror inte den kommer att rubbas – möjligen därför att i grunden den trots allt har ett brett folkligt stöd.
Låt oss fokusera Liberalerna på den påverkbara integrationspolitiken istället. Där bör Liberalerna och Alliansen kunna komma fram och få gehör för flera av sina sakståndpunkter som rör arbetsmarknaden, utbildning, jämställdhet och kamp mot hederskultur, valfrihet i välfärden, bostadsbristen, med mera.
Sabuni nämner även den ekonomiska politiken. Rätt, naturligtvis. Det skulle dock föra för långt att här gå in på de frågorna. Jag nöjer mig med att notera att båda kandidaterna är påfallande tysta och tunna när det gäller resonemang i ekonomiska frågor. Det måste bli ändring på det om Liberalerna ska bli ett i inrikespolitiken relevant politiskt parti. Det räcker inte med att vara god, och att ha de rätta liberala värderingarna. Ett inrikespolitiskt relevant parti, d.v.s. som ska genomföra politik, måste vara kreativt och bekvämt med frågorna om ekonomisk tillväxt, ekonomisk stabilitet och fördelning av inkomster och välfärd.
Carl B Hamilton
Fd riksdagsledamot (L)
