Liberala företrädare har genom historien spelat en viktig roll för fackligt anslutna arbetare. För att uppmärksamma detta publicerar vi nu i samband med första maj den första delen av fyra i Anders Johnsons
artikelserie om liberaler i facket.
LO och dess förbund har alltid varit dominerade av socialdemokrater. Förvisso har det funnits framträdande arbetarliberaler. Men de ha aldrig fått möjlighet att bekläda några mer framträdande fackliga uppdrag. Exempel på folkpartistiska riksdagsledamöter med LO-yrken är kommunal-arbetaren Henning Gustafsson i Skellefteå, postiljonen Elver Jonsson från Alingsås, varvsarbetaren Ture Königson i Göteborg och möbelsnickaren Martin Larsson i Stockholm.
Faktum är dock att de första svenska fackföreningarna som växte fram i slutet av 1800-talet dominerades av liberaler. Den liberale läkaren Anton Nyström medverkade exempelvis vid tillkomsten av flera liberala arbetar- och fackföreningar i Stockholm.
Kampen för ett starkare arbetarskydd inleddes den 25 januari 1884 då liberalen Adolf Hedin väckte sin berömda riksdagsmotion om arbetarskydd samt pensions- och olycksfallsförsäkring för arbetare.
Karl Staaff var den första liberale partiledaren i modern mening. Han gjorde som advokat betydelsefulla insatser för fackligt anslutna arbetare som drabbades av trakasserier från arbetsgivare och myndigheter. Han gav även ut Församlingsrätten som en av Studentföreningen Verdandis små-skrifter 1891. Den kallades ”Mötes-katekesen” och blev flitigt använd av arbetarrörelsens agitatorer när de råkade ut för polistrakasserier.
Hjalmar Branting konstaterade 1896:
”Först med Karl Staaff fick arbetarvärlden i Stockholm en sakförare i principiella klassprocesser som på samma gång omutligt står på dess sida och därtill vet att föra dess talan med all juridisk skärpa och insikt.”
Karl Staaff fortsatte som politiker att kämpa för arbetarnas rättigheter. Som statsminister i två regeringar drev han bland annat igenom lagstiftning om medling i arbetstvister och en arbetarskyddsreform samt införde anslag till offentliga arbetsförmedlingar och ökat stöd till olycksfalls- och sjukkassor.
Liberalen Axel Schotte var civilminister såväl i Staaffs regeringar som i Nils Edéns koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater. Han var därigenom -ansvarig bland annat för arbetsmarknadsfrågorna. I Edéns regering ansvarade han för en av de reformer som LO än i dag räknar till de viktigare arbetslivsreformerna i Sverige under 1900–talet, nämligen lagen om åtta timmars -arbetsdag.
Kerstin Hesselgren gjorde som yrkesinspektris och riksdagsledamot mycket för att uppmärksamma problemen för de kvinnliga fabriksarbetarna. Gör vi sedan ett raskt hopp till efterkrigstiden kan vi notera att många företrädare för LO brukar framhålla lagen om femte semesterveckan 1977 som en av de viktigaste reformerna under senare decennier. FP-ledaren Per Ahlmark ansvarade för den i egenskap av arbetsmarknadsminister.
En av de heta arbetslivsfrågorna i dag gäller om arbetslöshetsförsäkringen ska vara obligatorisk. Detta vill Folkpartiet medan Socialdemokraterna och LO vill behålla ett frivilligt försäkringssystem. Varför har Sverige valt att göra arbetslöshetsförsäkringen frivillig medan de andra socialförsäkringarna är obligatoriska?
Felet – eller förtjänsten, beroende på hur man ser det – är de frisinnades. När socialdemokrater och frisinnade drev igenom en a-kassereform 1934 segrade de frisinnades frivilliglinje. Socialdemokraterna och LO förespråkade ett obligatorium.
