Först 71 år efter det beslut som nästa vecka hög-tidlighålls, fick Sverige fick allmän och lika rösträtt. Maria Johansson skriver om en rösträtt som kanske inte blev en rätt för alla.
Jag har aldrig träffat min morfar, eller ”pappa Robert” som mormor alltid kallade honom. Han dog redan när min mamma var tre år, 1930. Dock har jag hört berättas hur han, yrkesmilitär och småföretagare, upprördes över att hans unga nyblivna hustru, min mormor, inte fick rösta.
Det gör mig naturligtvis stolt och jag har funderat på om min aktivistiska och feministiska ådra, min önskan att förändra och påverka samhället, till viss del kommer från honom.
Rösträttskampen ledde till en av de viktigaste historiska segrarna för kvinnorörelsen, ett avgörande steg på vägen mot ett jämställt samhälle där kvinnor och män har lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter. År 1921 brukar anges som det år vi fick allmän och lika rösträtt i Sverige eftersom det var det året som det första riksdagsvalet i vilket kvinnor fick rösta genomfördes.
Nästa vecka, den 17 december 2018, uppmärksammas att det är 100 år sedan riksdagen 1918 fattade det principiella beslutet som gav kvinnor i Sverige rösträtt.
För att fira 100-årsminnet kommer den dagen vara en tillfällig allmän flaggdag. Det är en stor och viktig dag att högtidlighålla och att minnas. I Sverige var vi sist ut i Norden. Vi har de senaste jularna kunnat njuta av Fröken Frimans krig, SVTs älskade dramatisering av hur rösträttskampen fördes i Sverige med liberala kvinnor i täten. Säkert är det fler än jag som dessutom sett den brittiska filmen Suffragette flera gånger och vi har genom filmens och seriernas värld också fått en bild av hur kampen fördes i USA.
Vi ska fira och uppmärksamma och vara stolta över kampen och segern när det gäller kvinnors rösträtt. Vi ska använda denna milstolpe och detta jubileum till att sprida kunskap om dåtid och nutid, till att sätta fokus på dagens jämställdhetsfrågor och till att analysera framgångar och motgångar under det sekel som hunnit passera, till att få förnyad kraft för att bryta den ojämställdhet som kvarstår.
Men, jag vänder mig emot att vi säger att det var i och med beslutet 1918 och riksdagsvalet 1921 som Sverige fick allmän och lika rösträtt, för det stämmer ju inte.
1922 fick de män som på grund av sjukdom eller vapenvägran inte fullgjort värnplikten rösträtt.
1937 fick de kvinnor och män som satt i fängelse rösträtt.
1945 fick de kvinnor och män som uppbar -försörjningsstöd rösträtt.
1959 fick Sveriges romer, kvinnor och män, -delta i allmänna val.
1989 avskaffades omyndighetsförklaringen och kvinnor och män med psykiska funktionsnedsättningar fick rösträtt.
Det var alltså först 71 år efter det beslut som nästa vecka högtidlighålls i Sverige som alla våra medborgare över 18 år fick allmän och lika rösträtt, 1989.
Det faktum att den medborgerliga fri- och rättighet som rösträtt utgör fortfarande på många håll i världen är begränsad för personer med intellektuella och psykiska funktionsnedsättningar gör det än viktigare att vi är tydliga i vår egen historiebeskrivning.
Jag tror det är viktigt att vi är varsamma med orden för att inte bidra till osynliggörande. När vi slarvar med begreppet alla, eller som i detta fall ”allmän” och ”lika”, så väljer vi bort vissa människor, strukturer och skeenden.
Omedvetet eller medvetet avgränsar vi vilka som räknas. När vi utelämnar stora grupper och pratar om ”alla” utan att alla omfattas så döljer vi verkligheten, förhindrar kunskapsspridning och fördröjer på så sätt förändring och utveckling.
Fortfarande saknas berättelserna om hur det varit att leva i Sverige med funktionsnedsättning i våra historieböcker, texterna om levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning lyser med sin frånvaro.
Årtal efter årtal av reformer i vår svenska samhällsutveckling visar sig, när man skrapar på ytan, inte ha omfattat exempelvis flickor och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning.
Vi har en skyldighet att se ett steg längre, att medvetet tänka på vilka vi räknar med, räknar in. Hur vi formulerar oss spelar roll. Jag vill inte tro att vi människor måste ha egen erfarenhet för att förstå, vi behöver alla hjälpas åt att förändra och stå upp för varandras rättigheter.
Åter till min morfar. Jag vet inte hur mycket av berättelsen som stämmer, kanske har jag själv lagt till och dragit ifrån i min tolkning.
I dag tänker jag på hur han som var beläst, omgiven av systrar, kvinnliga kusiner och en färgstark mor självklart måste varit väl insatt i att kvinnor inte fick rösta och upprörts redan tidigare. Men kanske kom det först i och med kärleken till min mormor Ester tillräckligt nära för att bli en fråga som på djupet berörde.
Jag vet inte, men jag vill inte tro det ska behövas.
Maria Johansson är kommunpolitiker (L) Stockholm samt projekt-ledare och jämlikhetskonsult på Make Equal.
