Jag måste berätta om en flicka som jag har lärt känna på jobbet. Hon är åtta år gammal och har bott i Sverige i ett par år. När vi genom projektet som jag leder ordnade ett sommarkollo får jag massor av hjälp av detta energiknippe. Utan henne hade kollot gapat tomt på barn. Hon kom varje morgon i god tid före avgång.
Ska jag gå och hämta dom andra också, frågade hon mig. Ja, gör gärna det, svarade jag.
Hon sprang trappa upp och trappa ner. Drog upp vissa direkt ur sängen. Andra släpade hon från frukostbordet. Väl på kollot var hon en enorm resurs då vi hade flera barn som inte kunde svenska. Hon tolkade och översatte med en fantastisk ödmjukhet. Jag bokstavligt talat förälskade mig i denna lilla människas kraft att samla och förena andra. I hennes lust att lära och hennes förmåga att verkligen uppskatta det lilla.
Hon och de andra barnen påminde mig om att min vardag som den medelsvensson som jag har blivit, numera är fattig på erfarenheter, på kämparglöd, annorlunda och starka upplevelser men också på kriser och trauman som när man som barn tvingas fly från krig, våld och död.
Den här flickan påminde mig om att allt är möjligt. Arv och en destruktiv uppväxtmiljö behöver inte förhindra en människa för alltid.
Hon får mig att tänka på kvinnan som står i thai-kiosken. Hon kan knappt ett ord svenska men ändå driver hon ett företag. Hon är verkställande direktör i en verksamhet där man skapar lönsamhet och bidrar till den gemensamma skattekistan. Den typen av människor är mina hjältar. De inspirerar mig och jag önskar jag hade deras mod.
Med lite stöd kan även flickan som jag nämner ovan bli verkställande direktör, minister eller kanske ingenjör. Men det förutsätter att det finns en skola som fångar upp hennes förmågor och fantastiska kraft. Eller i alla fall föräldrar som kan stötta henne och inte hämmar henne i kulturens eller religionens namn, kanske någon vuxen som visar vägen och talar om för henne att hon kan om hon bara kämpar på.
Idag ser jag allt för ofta barn som hindras av ett samhälle som inte har förmåga att se kraften hos individer utan förvandlar till exempel flyktingar till passiva offer. Jag ser all denna dolda främlingsfientlighet som inte släpper in människor, varken in sina privata- eller professionella nätverk. Jag ser också föräldrar som räds de nya och isolerar sig därmed i förlegade traditioner. Förloraren blir då denna fantastiska flicka som skulle kunna skapa underverk.
Berivan Mohammed kom till Sverige som flykting från Kurdistan. Hon har hunnit med att vara regionchef på ett it-företag och skrivit krönikor på olika liberala ledarsidor sedan hon var 16 år.
