Den 27 juli skedde det som jag har bävat för sedan kriget i Syrien bröt ut. En stor lastbil fylld med sprängämnen exploderade 174 meter från min mormors bostad i den kurdiska staden Qamilshlo i de kurdiska delarna av Syrien. Över 70 personer dog, flera hundra är skadade och många hundra familjer miste sina hem. Det tog oss ett par timmar att få reda på att våra närmaste var i livet, fruktansvärda timmar där vi svävade mellan hopp och förtvivlan.
Min mormor och morbror var lindrigt skadade, men min moster hade fått stenar i huvudet och tappat medvetandet och låg nu på sjukhus. Min moster överlevde, men fick ett stort sår i pannan som troligen alltid kommer att finnas där och påminna henne om den gången då det vara så nära.
Många vänner och anhöriga i Sverige frågar mig om vi inte kan hjälpa dem att komma ut ur landet och rent av hit till Sverige. Det är som om deras omsorg om mig får dem att glömma bort det faktum att Sverige, Europa och stora delar av västvärlden gör allt i sin makt för att hindra krigsdrabbade flyktingar att söka skydd hos dem. Man har gått så långt att man till och med betalar Turkiets Erdogan astronomiska belopp för att han ska hindra flyktingar att söka sig till väst.
För Edogan kunde detta inte komma mer lägligt. Han håller på att förvandla sitt land till en diktatur där oberoende medier och oliktänkare förföljs och fängslas samtidigt som EU legitimerar hans ledarskap genom att ingå överenskommelser med honom.
Min moster, hon med de stora såret i pannan, hon vill inte fly även om möjligheten hade funnits. Hon vill inte lämna sin gamla mamma bakom sig för att hamna på ett flyktingläger vid någon gräns för att sedan hoppa på en gummibåt med livet som insats för att sedan eventuellt få en fristad i Europa.
Hon har alltid talat om för mig att hon ska vänta på freden, på förändringen och demokratin. Hon var en av dem som välkomnade USA:s invasion i Irak för 13 år sedan. Vi mördas i det tysta varje dag, sa hon till mig då, med den här invasionen kanske mördandet kommer att ta slut och vi får den förändring som vi behöver för att börja bygga upp en modern och trygg region.
Hennes inställning ter sig som oerhört naiv för mig. Hur kan hon tänka tanken på fred och stabilitet efter fem år av krig i Syrien? När diktatorn Al Asad och terrorister som IS får härja fritt och begå de mest fruktansvärda övergreppen på oskyldiga samtidigt som vi i väst klappar sådana som Erdogan på axeln. Även om jag anser henne naiv hoppas jag innerlig att hon har rätt och jag har fel.
Berivan Mohammed
Berivan kom till Sverige som flykting från Kurdistan. Hon har hunnit med att vara regionchef på ett it-företag och skrivit krönikor på olika liberala ledarsidor sedan hon var 16 år.
