Sverigedemokraterna förnekar sig aldrig. Den gångna veckan har vi sett det ena efter det andra tydliga tecknet på att detta är ett rasistiskt parti med sina rötter i nazismen.
Oavsett vad Jimmie Åkesson än försöker säga så går de ränderna aldrig ur. I alla fall inte så länge som han har partikamrater som Anna Hagwall som vill låta de små, ickeexisterande, Bonnierska tidningarna i landsorten gå under därför att ingen familj eller etnisk grupp ska tillåtas kontrollera mer än fem procent av media, eller Oscar Sjöstedt som skrattar rått när före detta arbetskamrater sparkar på döda djur och kallar dem judar. Antisemitismen är djupt, djupt rotad i detta parti.
Det spelar ingen roll hur många gånger Jimmie Åkesson talar om nolltolerans, när verkligheten är en annan. Kent Ekeroth slåss med järnrör på stan men får stanna kvar i partiets högsta ledning. Gång efter annan dyker det också upp suspekta typer på SD:s riksdagskansli, som nu senast mannen som
kallade sig ”Egor Putilov” samt Kent Ekeroths politiske sekreterare. Först när media får tips och börjar rota i den sverigedemokratiska sörjan får personerna flytta på sig. Utan att ledningen officiellt tar avstånd.
Det är mot den bakgrunden som Jan Björklunds utspel och ställningstagande i regeringsfrågan måste ses. Ett parti av Sverigedemokraternas kaliber får på inga villkor få avgörande inflytande på regeringspolitiken. Det skulle kunna få katastrofala följder.
Därför är det välkommet att Jan Björklund nu öppnar för andra konstellationer om det nuvarande dödläget skulle finnas kvar efter nästa val, vilket inte är helt otroligt. Självfallet är en ny Alliansregering det mest eftersträvansvärda, även om det fanns några oroväckande tendenser i söndagens partiledardebatt i Agenda särskilt när det gäller Moderaternas och Kristdemokraternas hållning i asylfrågan där de tycktes stå betydligt närmare SD än sina Allianskolleger. Men på många andra punkter var Alliansen mer enade än de rödgröna någonsin kommer att bli.
Men frågan är hur de andra partierna ser på ett framtida samarbete med Socialdemokraterna i syfte att hålla Sverigedemokraterna, och även Vänsterpartiet, utanför möjligheten att påverka en framtida regering. Både statsminister Stefan Löfven och moderatledaren Anna Kinberg Batra valde att ducka när de fick chansen att ge ett tydligt besked i söndagens Agenda. Det är djupt beklagligt.
Vad gör Stefan Löfven om de rödgröna blir större än Alliansen men ändå inte får egen majoritet? Och i det omvända scenariet, kommer han då att göra gemensam sak med Sverigedemokraterna och fälla en borgerlig statsminister i riksdagen? Och hur tänker egentligen Anna Kinberg Batra när det gäller att regera med ett passivt stöd från Sverigedemokraterna? Ja, det får vi fortsätta att undra. Ty några nya lösningar, öppningar eller besked i regeringsfrågan gavs i alla fall inte denna kväll.
