Om nu en nations gränser kan ses som naturliga så är Sveriges hyggligt naturliga. I det som är dagens Sverige hade majoritetsbefolkningen redan vid nationens bildande ett gemensamt språk och en gemensam kultur. Skillnaden mot Jordanien och andra länder i Mellanöstern är tydlig. Dagens Jordanien bär spår av hur kolonialmakterna med linjal drog konstlade gränser.
Men det är inte bara historien som skapar den nationella identiteten. Vi som har fötts i länder där vi litar på staten och där vi är övertygade om att nationen kommer att leva vidare tänker sällan på att just det är kärnan i samhällskontraktet. Vår samhörighet som svenskar, oavsett om vi är infödda eller har invandrat, byggs av att institutionerna fungerar. Vi tror oss veta att vi har ett skyddsnät i form av det gemensamma för de fall vi inte klarar vår egen försörjning. En av Mellanösterns olyckor är att denna tillit till institutioner sällan har funnits.
”Om det här landet inte finns kvar kan jag alltid vända mig till min klan – den är min försäkring.” Jag fick svaret i ett samtal där jag försökte förstå klansamhällets roll. En annan försäkring för många jordanier är att de har dubbla pass. Om olyckan är framme kan de utvandra till USA, Kanada eller Storbritannien där de som haft möjlighet har studerat.
När jag frågar jordanier med palestinskt ursprung var de kommer ifrån är svaret ofta Palestina. Flyktingskapet går i arv och drömmen om att en gång återvända lever kvar. Men svaret är inte alltid det samma. Fyrabarnspappan med palestinskt ursprung svarade mig under en båtresa i Aqaba; ”Nej, min identitet är jordansk. Mina barn har sin framtid i Jordanien.” Om fler människor börjar känna så och börjar lita på att det finns en framtid i landet är mycket vunnit.
En verklighet med jordanier som säger att de har sin försäkran i det dubbla medborgarskapet eller klanen parallellt med tidigare flyktingar som börjat identifiera sig som jordanier visar på ett land som står och väger. Lyckas Jordanien få fler att känna att barnens framtid är i landet fungerar samhällskontraktet. Då kan staten, i stället för klanen, bli människors försäkring och landet kan bli en förebild för hela Mellanöstern. Och vi som växt upp i länder som har ett fungerande samhällskontrakt bör påminna oss om att vi har ett ansvar för att vårda våra institutioner. Tilliten till det demokratiska samhället och den samhörighet som det ger är en av våra absolut största tillgångar
Erik Ullenhag
