I söndags var det återigen dags för partiledardebatt i Sveriges television. Som vanligt stod de åtta partiledarna/språkrören nykammade, uppklädda och laddade till max i en halvcirkel med Jimmie Åkesson (SD) i mitten. Nu skulle svenska folket få veta vad partierna ville och vad de stod för.
Hur gick det? Fick vi veta allt vi ville?
Jo, vi fick veta att det går fortare att åka till planeten Pluto än att få en bostad i Stockholms innerstad (Jan Björklund) och att 60 000 barn nu är till salu på börsen (Stefan Löfven). Men så mycket klokare än så blev vi inte.
Den politiskt insatte kanske förstod att det bakom Stefan Löfvens angrepp på Academedias börsnotering dolde en sig en aversion mot vinster i välfärden nästan i samma storleksordning som Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedts. Men något klart besked kom aldrig från statsministern i frågan om hur långt regeringen tänker sträcka sig i denna fråga utan han hänvisade istället till Ilmar Reepalus pågående utredning.
Detsamma hände när kärnkraften och dess framtid kom på tal. Stefan Löfven duckade återigen och hänvisade till de pågående förhandlingarna i Energikommissionen. Och när det gällde brunkolet som ska säljas ska ”affären analyseras” innan vi får reda på hur regeringen tänker agera. Och Miljöpartiets Isabella Lövin, som gjorde sitt första stora framträdande, lät som om hon hade medietränats av det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68.
Jonas Sjöstedt var då betydligt rakare i sitt svar och mötte Löfvens och Lövins bluddrande i frågan med det raka påståendet att ”om ni säljer kolet till detta skurkföretag är ni ingen grön regeringen”.
Frågan är om inte partiledardebatter av det här slaget har spelat ut sin roll. Få är de människor som orkar sitta framför tv:n två timmar en söndagskväll för att ta till sig politikernas väl inövade budskap.
Sex ämnen skulle avhandlas under kvällen, varav ett, ”invandring”, var framröstat av allmänheten. Men när åtta personer ska yttra sig i ett ämne under knappa 20 minuter blir det inte mycket sagt, alla kom inte ens till tals i varje ämne. Och varje gång som någon lämnade manus och det blev ett lite mer intressant meningsutbyte avbröt programledarna och pekade på att nu var dags att byta ämne.
Detsamma hände när någon inte följde den av SVT uppgjorda dagordningen. Men att, som under den första timmen, försöka särskilja segregation, invandring och enklare jobb, var inte särskilt smart. Det är ämnen med åtskilliga beröringspunkter som inte låter sig särskiljas. Och inte heller ska behandlas separat då de hänger så nära samman.
Nej, bästa SVT, och TV4 med för den delen, det är nog dags att tänka om och tänka nytt när det gäller partiledardebatter av det här slaget både vad gäller innehåll och upplägg. Skulle exempelvis ytterligare ett parti som Feministiskt initiativ komma in i riksdagen blir situationen än mer ohanterlig.
