Gästkrönika: Agneta Berliner skriver med anledning av Förintelsens minnesdag den 27 januari.
Fördomar, förtryck och fasa. Folkmord. Förintelsen. Historien vittnar entydigt om vad antisemitism kan leda till. Därför minns och hedrar vi Förintelsens offer. De som dog. Och de som överlevde, som gick vidare i livet trots de obeskrivliga fasor som upplevts. Förintelseöverlevandes styrka och berättelser hjälper oss andra att agera mot antisemitism, rasism och totalitära ideologier. Vi är dem stort tack skyldiga.
27 januari 1945 öppnades portarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau och de som levde inspärrade befriades. Omvärlden kunde inte längre blunda för vad 12 år av naziststyre åstadkommit. Den 27 januari är sedan 2001 nationell minnesdag i Sverige. FN har deklarerat dagen som internationell minnesdag.
Historien kanske inte upprepar sig exakt, men den ger lärdomar. Om vad vi särskilt ska vara uppmärksamma på. Uppfartssträckan mot nazisternas ”slutliga lösning”, Förintelsen, präglades genomgående av intolerans. Det var en process med tillvänjningseffekt. Det man ena dagen har svårt för, kan några år senare vara acceptabelt, för att sedan bli naturligt och kanske till slut applåderat. Vi har ständigt anledning att fråga oss om vi befinner oss på en sådan uppfartssträcka. Ser vi hos oss själva eller i samhället runt oss tendenser till intoleranta attityder och handlingar? Vilka grupper och strömningar försöker medvetet skapa ett VI och ett DOM? Vem försöker skapa domedagskänsla? Vem spelar på, skapar och underblåser rädslor? Vem pekar ut grupper av människor som syndabockar? Och varför? Vilka frågor och vilka bilder sätter agendan? Bidrar vi själva genom att acceptera en agenda som ställer grupper mot varandra? Vilka ord använder vi? Hur bemöter vi varandra?
Inget folkmord uppstår ur tomma intet. Händelserna som ledde fram till Förintelsen skedde i ett samhälle där öppet judehat först mött protester men där nazisterna steg för steg skapade acceptans för antisemitism. Under 1930-talet segregerades tyska judar successivt från övrig befolkning. Fördomar uppmuntrades att blomma ut. Antisemitism, diskriminering och förtryck upphöjdes till lag. Våld och judehat understöddes och utfördes av staten. Med metodisk noggrannhet. Stegvis utestängdes judarna från alla delar av det tyska samhället.
Nazisternas antijudiska politik under 1930-talet syftade till att göra Tyskland judefritt. Förföljelser och diskriminering skulle tvinga judarna att lämna landet. Men när den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärpte de flesta länder i Europa sin flyktingpolitik gentemot judar och stängde i stort sett sina gränser. Nej, Förintelsen skedde inte utan varningstecken. Nazismens mål om ett samhälle baserat på ideologisk och etnisk likhet ledde till förtryck och ett ständigt stegrat våld mot dem som föll utanför normen; judar, romer, människor med funktionsnedsättning, homosexuella och politiska motståndare.
Vi vet att nazisternas systematik slutade med fabriksmässig utrotning. Förintelsen är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller diskussionen om alla människors lika värde vid liv. Denna grundläggande värdering som ständigt måste försvaras. Det var på vår kontinent som förtrycket och fasorna ägde rum, år efter år. Med någras aktiva agerande. Med någras samtycke. Med någras likgiltighet. Med de mångas tystnad och passivitet. Visst visste världen vad som hände, men många valde att titta bort, också här i vårt land. VI MINNAS FÖR att hedra de som utsattes så att de aldrig må glömmas. Vi minns och tar lärdom också av de människor som stod upp för att stoppa vansinnet. De som valde det medmänskliga, som såg sig själv i sin nästas ögon. Som sträckte ut en hand för att hjälpa och satte ner en fot för att stoppa. Vi minns för att mota fördomar och förtryck i grind. För att uppmärksamma antidemokratiska tecken och bemöta dem med kraft. Att värna de mänskliga rättigheterna är aldrig någon annans bord. Att bekämpa fördomar, att motverka antisemitism och annan rasism, att stå upp mot förtryck, det har alla ett ansvar för.
Agneta Berliner är styrelseledamot i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och tidigare riksdagsledamot för Folkpartiet Liberalerna.
