Knappt två veckor har gått sedan de fasansfulla terrorattentaten i Paris. Chocken sitter kvar i magen. Jag har varit i de kvarteren, promenerat, festat, ätit i samma område som döden slog till.
Jag har många vänner i Paris och alla vittnar om den blandning av chock, sorg och fast beslutsamhet som de känner. De, liksom alla andra parisare, har reagerat med värdighet för att hedra de döda men inte ge vika för terrorismen eller ändra sina liv. Brutaliteten och hänsynlösheten är fortfarande svår att helt ta in. Helt vanliga människor som gjorde helt vanliga saker – åt en bit mat, tittade på fotboll, lyssnade på musik tillsammans med andra. Brutalt avrättade. Ingen går säker. Naturligtvis lurar rädslan bakom det stolta flaggviftandet.
Också i Sverige höjs hotnivån. Vi ska vara vaksamma. Men inte rädda. I Belgien i helgen gick man ännu ett steg. Hotnivån har höjts till den högsta någonsin. Statsministern talade direkt till oss med allvarlig min. Ett tydligt hot fanns, de hade klara indikationer på att något allvarligt planerades.
Staden förvandlades till en spökstad. Metron, shoppingcentra, gågator, teatrar, biografer – allt stängdes ner. Vi uppmanades att hålla oss hemma och vara vaksamma. Men inte rädda.
I måndags stängdes skolorna. Redan under veckan som gått har det varit en markant ökning av militärer och poliser på gatorna. EU-institutionerna är hårdebevakade. Molenbeek har blivit ett namn på hela världens läppar. En av Bryssel fattigaste kommuner med hög arbetslöshet, sociala problem och centrum för många radikaliserade ungdomar.
Vaksamma men inte rädda. Vad betyder det? Man går en annan väg, sneglar lite oroligt över axeln, men annars verkar folk nästan vara vänligare än vanligt. Okända ler, nickar lite i samförstånd. Vi håller ihop. Vi bjuder hem våra vänner istället för att ses på krogen. Firar livet.
Vi är medvetna om att det kan smälla var och när som helst. Vi är vaksamma, men inte rädda. Det har sagts många gånger, men det är sant.
Om rädslan tar över vinner terroristerna. De vill skrämma oss till tystnad, till att ändra våra vanor, till att misstro varandra. Precis det som vi uppskattar – att kunna skratta och umgås, att debattera och tycka olika, att dansa, lyssna på musik, hålla den vi älskar i handen. Vara olika. IS hatar detta. Därför måste vi alla hålla emot, inte visa vår rädsla. Göra motstånd i det lilla. Vi är fler är de.
Cecilia -Malmström är Sveriges EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor. Hon har även varit EU-minister (FP).
