I NU har det de senaste veckorna pågått en debatt om så kallad liberal nationalism. Nu publicerar vi debattartiklarna digitalt, så att fler kan följa och även delta i debatten – skicka ditt inlägg till debatt@tidningen.nu. Nedan finner du länkar till övriga inlägg i debatten.
Publicerad i NU 20, 17 maj 2023
REPLIK. I mitt anförande vid Frisinnad Tidskrifts årsmöte 2023 resonerade jag kring behovet av ett liberalt alternativ till etnonationalismen, som kunde bejaka både den nationella gemenskapen och den mångfald som inte strider mot det öppna, toleranta och jämställda samhällets grundprinciper.
I det sammanhanget citerade jag flera liberala tänkare som har pekat på den samtida liberalismens blindhet inför betydelsen av den nationella frågan, till skillnad från 1800-talets klassiska liberalism som inte fruktade nationen utan såg den som de frihetliga principernas naturliga säte.
Timothy Garton Ash säger till exempel att vi liberaler borde stå för ”en inkluderande liberal patriotism (…) som kan omfamna medborgare med en mångfald identiteter” inom ramen för ”en öppen, positiv och varmhjärtad version av nationen”.
I boken ”Liberalism and Its Discontents” hävdar Francis Fukuyama att det främsta hotet mot liberalismen kommer inifrån, från en extrem och ensidig tolkning av liberalismens principer.
Detta gäller inte minst individualismen och universalismen, som ofta leder till svårigheter att framhäva det unika, det särskiljande och värdefulla i den egna nationella identiteten och likaså till en tendens att betrakta all patriotism som ett farligt avsteg från den upplysta kosmopolitens idealbild.
Fukuyama skriver med all rätt: ”Liberalerna har tenderat att rygga tillbaka inför appellerna till patriotism och till försvar för den kulturella traditionen. Det borde de inte göra (…) deras tendens att förringa den nationella identiteten har gjort det möjligt för extremhögern att lägga beslag på den.”
Till sist några ord om bästa sättet att benämna ett liberalt perspektiv som bejakar både nationen och den mångfald som inte hotar dess sammanhållning.
Under lång tid föredrog jag liberal patriotism och undvek all positiv referens till nationalismen. 1900-talets sorgliga historia vägde tungt i detta begreppsval.
Så, jag förstår mycket väl Jan Jönssons reaktion mot att använda ord som nationalism i ett liberalt sammanhang, men i mitt fall kom jag till slutsatsen att det inte bara är meningslöst utan rent av kontraproduktivt att låta det explicita bejakandet av den nationella gemenskapens värde, som är nationalismens egentliga kärna, förvaltas av trångsynta och djupt antiliberala partier eller rörelser.
Nationen är fortfarande idag, och så kommer det att förbli under överskådlig tid, den i särklass viktigaste politiska arenan för det sociala livets organisering och dessutom den som bäst kan stå mot de krafter som vill splittra vår samhällsgemenskap.
Utan nationen får vi tyvärr inte en idyllisk postnationell ordning, utan en värld av stammar och klaner, av separatistiska mikrosamhällen och maffior, av lokala hövdingar och herrar i ett slags återfeodaliserat samhälle.
Utan en enande identitet på nationell nivå, utan gemensamma berättelser, utan ett stolt ”vi svenskar” som samlar oss alla bort om idrottsarenorna, får vi inte ett samhälle av vidsynta världsmedborgare, utan en splittrande identitetskamp, där det som vi inte delar med varandra, som hudfärg, religion, ursprung, etnicitet, sexuell läggning, livsstil eller politiska preferenser, blir den överordnande identitetsprincipen.
Det vill jag verkligen inte ha och ingen liberal borde vilja ha en sådan ordning där den individuella friheten skulle bli första offret. Liberalernas historiska kamp för en enad nation handlade om just detta. Det får vi inte glömma i vårt djupt splittrade Sverige.
Detta är grunden till min plädering för ett liberalt alternativ som erbjuder ett civiliserat och tolerant sätt att bejaka den nationella gemenskapen som vi hör till, en liberal vision om en inkluderande, öppen och solidarisk nation, som stolt bejakar sin historia men än mer sin framtid, en nationalism utan chauvinistiska eller främlingsfientliga böjelser, en stark men lugn nationell identitet som ger oss den trygghet som behövs för att möta och samarbeta med andra utan rädsla.
Mauricio Rojas
Riksdagsledamot (L)
Fler inlägg i debatten:
Socialliberalism är rätt väg för både Sverige och Liberalerna (NU 19/2023)
Nationalism är inte kärnproblemet man bör angripa (NU 21/2023)
Genom gemensamt språk skapas gemensam uppfattning om tillvaron (NU 21/2023)
Inget att vinna på att lansera en egen variant av nationalism (NU 23/2023)
En gräns mot öppenheten vi värnar (NU 23/2023)
Kan man som liberal ovillkorligt älska sitt land? (NU 23/2023)
