Ibland funderar jag mer över ondska än annars. De senaste månaderna har gett alltför mycket näring till sådant. Urskillningslösa bombningar och mord, det blev plötsligt vardag i gängens Sverige.
De senaste veckorna lämnar en klump i magen.
Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett land där utplåningen av mig, min familj, mina vänner och alla som jag träffat är ett reellt hot. Att tänka sig att en stor del av ens grannar skulle vilja driva ut mina kära och mig i havet.
Terrorattacken riktad mot civila israeler, mot dementa och barn, är svår att ta in. Fasa och skräck i livesändning.
Hamas och dess likar, islamistiska terrororganisationer, har inga etiska begränsningar. Handlingarna relativiseras. Som om det inte spelar roll om de civila offren är måltavlorna eller ej.
Krigsfångar och gisslan plågas, och paraderas i förnedring. De använder sina egna som mänskliga sköldar. Skolor, sjukhus och moskeer används för attacker. Med alla rimliga mått är detta grova brott.
Nu dansar sympatisörer på gatorna i Sverige och firar massmord på civila.
Västvärlden är inte perfekt. Men. Det går inte att tänka sig något motsvarande beteende. Det går inte att tänka sig att Israel skulle använda sina egna sjukhus som kommandocentraler. Använda israeliska barn som mänskliga sköldar.
Det går inte heller att tänka sig stöddemonstrationer for Abu Ghraib.
Jag vet inte vad som är rätt och fel i denna situation. Jag vet inte vad som är proportionerligt. Vad är ett proportionerligt svar på en attack mot civila? Hur kan man värja sig när det uttalade målet är ens egen utplåning?
Det är mörkt i världen. Utvecklingen kan snabbt ta fart och genom våldets oförutsägbarhet bli ännu värre. Relativiseringens tid är nu.
Malin Henriksson har tidigare drivit trädgårdsbutik, varit liberal kommunpolitiker i Simrishamn och regionpolitiker i Skåne, och arbetat som tjänsteman för Liberalerna i Stockholms stadshus.
