Engagerad, påläst och intresserad, tre egenskaper jag anser utmärker en bra politiker. När jag scannar landet finns det många goda exempel och jag har själv mina favoriter. Vill egentligen inte nämna någon då jag troligen hade glömt och därmed förnärmat drivna och passionerade kollegor, men min gruppledare i Karlshamn, Bodil Frigren Ericsson är en.
Men det är inte dessa denna krönika ska handla om utan om alla de som ändå har positioner, förtroende, makt, inflytande och ansvar och som borde leverera. Ja, jag vet att det är känsligt och obekvämt att tala om men jag känner att vi måste våga ifrågasätta, våga ställa krav. Att ställa krav är att bry sig, right? Men varför är det så naturligt att rent politiskt göra det men när det kommer till krav och förväntningar på våra egna förtroendevalda är det som en rosa elefant i rummet som alla ser men ingen vågar prata om.
Okey, låt mig starta med mig själv, jag har höga krav på mig själv och på min omgivning, familj, vänner, kollegor. Jag är medveten om att de kraven kanske många gånger är högt ställda eftersom jag själv brinner för det jag gör, mitt engagemang är helt och fullständigt ideellt. Jag inser att jag inte alltid kan förvänta mig samma engagemang av andra ty det är ju ändå självvalt. Jag ger 100% i alla mina uppdrag både interna och externa och jag älskar det jag gör så missuppfatta mig inte, jag är inte bitter.
Däremot tycker jag att de liberaler som trots allt är satta att bestämma, som har ett förtroende att representera partiet också måste ta det ansvaret. På alla nivåer upplever jag en passivitet och egenskaperna jag inledningsvis nämnde lyser med sin frånvaro.
Vissa som har en position på planen har slutat spela boll eller står bekvämt i straffområdet och väntar på en snygg passning. Ibland gör de dock sin stämma hörd och påpekar vad ledningen borde göra för att laget ska lyckas. Jag ogillar den attityden starkt. Spänn dojorna och spring själv! Om inte alla spelare på plan gör sitt yttersta spelar det ju ingen roll vilken strategi och upplägg vi väljer.
Ibland ser jag dessutom spelare som tjafsar sinsemellan medans motståndarna bekvämt kan rulla bollen i mål. Vi måste börja uppträda som ett lag, som en familj. Alla måste även kämpa var för sig och utifrån sina respektive funktioner och faktiskt leverera. Vare sig du har ett internt styrelseuppdrag, ledamot i en nämnd, sitter i ett presidium, är gruppledare, riksdagsledamot, sitter i partistyrelsen eller är partiledare.
Om du känner att du inte lever upp till förväntningarna och kraven bör en rimlig fundering vara om laget kanske hade mått bra av att någon pigg och fräsch spelare från avbytarbänken istället fått spela? Eller är det månne så att det är ganska najs att ha positionen, att det liksom blivit lite av en identitet?
Många är mina exempel på personer som kommit in i partiet med samma passion som jag själv. Som brunnit starkt men där lågan slocknat när engagemang setts som ett hot. Att när den nya spelaren på träningen med enkelhet springer snabbare än veteranerna ändå inte får plats i laget. Ja, då är det lätt att tröttna. Men vet ni vad, om inte den trupp som är uttagna börjar leverera och vi inte tillåter och ser talanger och engagemang som en tillgång kommer vi aldrig att klättra i serien, vi kommer aldrig att vinna några matcher och vi kommer absolut inte attrahera nya spelare till laget.
Så en ödmjuk, konstruktiv men ändå bestämd uppmaning till alla er med uppdrag: Känner du att lågan slocknat eller brinner svagt? Se till att den börjar brinna eller sätt dig på avbytarbänken.
Emanuel Norén är vice gruppledare Liberalerna Karlshamn.
Älskar sociala medier och praktisk politik.
